298
beslutade att utgå under loppet af flera år, och hvarken af rikets ständer eller något deras utskott har under denna tolfåriga period anmärkning därvid skett.» — Då enligt riksdagsordningens § 76 oanmärkta rådgifvande åtgärder gälla såsom godkända, och någon till ansvarighet förbindande granskning däraf ej mera kan ske, ansågo de »ett förhållande som det här åberopade, hvilket vittnar om en från rikets ständers sida fortfarande, lika uppfattning af grundlagarnas mening, så mycket hellre böra gälla de ansvariga rådgifvarna till ledning och rättelse vid tillämpningen, till skydd vid granskningen, som motsatsen skulle ställa grundlagarnas tolkning under godtyckets makt så i rådslagen som i rättigheten att anställa åtal mot de rådgifvande.»
De af justitieombudsmannen uppgifna föremål för extra utgiftsmedels användande, sade de, »tillhöra rätteligen den ena af de summor, som enligt § 63 R. F. böra vid hvarje riksdag för oförutsedda händelser till K. M:ts disposition anslås eller det s. k. mindre kreditivet, och anse såsom en synbar motsägelse, att hr J. O. först yttrar att extra utgiftsmedlen afse behof, som ej kunnat af rikets ständer pröfvas, och sedermera för anvisningar å samma medel vill tillämpa slutmeningen i § 64 R. F., att alla statsmedel skola till de af rikets ständer pröfvade behof anordnas.»
Den mening J. O. framställt angående en villkorlig dispositionsrätt öfver extra utgiftsmedlen ansågo de »äga intet stöd i grundlagarna, hvilka icke förneka K. M:t att under, liksom mellan riksdagarna använda de till dess disposition ställda statsmedel i
