allmänhet, när behof inträffar, och dess fyllande pröfvas nödvändigt och behörigt, och i synnerhet ansågo de detta gälla i afseende på de ifrågavarande, för hvilkas anordnande rikets ständer icke utöfva någon pröfningsrätt hvarken till föremål, tid eller behof.» Den uti §§ 62 och 64 R. F. rikets ständer förbehållna pröfning funno de rimligen ej afse andra behof och föremål än dem, som vid riksdag äro uppgifna och kända, och K. M:t är af grundlagarna icke förbunden att underställa rikets ständers pröfning några utgiftsföremål, som ej röra statsverkets tillstånd och behof, eller icke kräfva medel, öfver hvilka K. M:t ej har rätt att disponera. Någon afvikelse från den af hr J. O. i detta afseende åberopade, i ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter icke ens omnämnda § 64 R. F. påstodo de således ej i något afseende stå att finna uti ifrågavarande anordningar.
De erkände, »att teaterns skuldsatta belägenhet varit länge känd, då de nu anmärkta anordningarna tillstyrktes; men däremot befanns, såsom handlingarna i målet visa, teaterns ställning sådan, att om dess skuldsatta belägenhet ej vid den tidpunkten och på sätt, som då skedde, blifvit definitivt reglerad, hade dess upplösning varit oundviklig. Förlusten af en skådeplats, som i långa tidrymder utgjort en för publiken värdig sinnesförströelse, och svårigheten, om ej omöjligheten, att under hvilken form som helst ersätta denna förlust, hade utan tvifvel väckt samma allmänna, högt uttryckta saknad, som hufvudstadens invånare erforo, när de k. teatrarna år 1818 upphörde. Detta senare fallet föranledde då
