320
Michaëli och Oskar Arnoldson uppträdde 1865 sju gånger i de respektive hufvudrollerna. Ida Basilier debuterade 1872 såsom Lucie mot Ferdinando Ambrosi såsom Edgar. Andra gången hon sjöng partiet, söndagen 25 februari, fick jag se strax efter hennes entré i tredje akten hofkapellmästaren Ludvig Norman låta sin venstra hand flera gånger fara genom sitt yfviga hår, såsom han brukade göra då något var på tok, hvarpå han knackade af orkestern och lät ridån gå ned. Denna nästan enastående åtgärd nödgades han vidtaga, emedan hon fallit in för tidigt, och det hela blef en kakofoni, som ej kunde redas upp. Efter en stund, sedan hon lugnat sig, togs scenen om och gick då förträffligt. Hon sjöng sedan partiet sex gånger, sista gången 12 april, då operan gafs för hundrade gången. Själfva första maj 1879 spelade Matilda Grabow och Arvid Ödmann de bägge älskande och gjorde det ytterligare två gånger i samma månad. Därefter fick operan hvila i hela trettiofyra år, tills den spanska koloratursångerskan Graziella Pareto gästade vår Kungliga teater, där hon 18 och 20 septemiber 1913 uppträdde såsom Lucie. Hon är född i Barcelona 1889, men som italiensk undersåte bosatt i Milano. Man gaf operan i nya dekorationer och i en ny öfversättning från italienskan, där man bibehållit de italienska namnen Lucia, Edgardo, Arturo etc., oaktadt affischen upplyste, att »scenen är i Skottland». Hur skiljaktig smaken är, visar sig slående i de olika omdömen om pjäsen och om utförandet af titelrollen, som då fälldes. Följande lilla utdrag ur hr Peterson-Bergers recension i D. N. dagen efter divans första uppträdande torde dessutom ej sakna ett visst kuriositetsintresse: »Operan fastslog på torsdagen högheten, intelligensen och vakenheten i sina ledares konstnärliga syften genom att efter 34 års hvila åter släppa fram inför offentligheten Donizettis 'Lucia', den gamla fjollan från Lammermoor. Försvaret för detta tilltag ålåg en italienskt sjungande koloraturdiva, Graziella Pareto, redan till öfverflöd presenterad af en något