hermelinbesättning och mottogs alltid med en stormande applåd, under det att en isande dödstystnad mötte Karolina Bauer vid hennes entré i en enkel grå kappa. Men hennes spel hälsades sedan med dånande bifall, och hon blef alltjämt trogen sitt konstnärsvalspråk: »först sann — sedan skön!» — ty »förgyllning förgår — svinläder består!» säger tennsoldaten i Anderséns sagor. — Till efterpjäs repriserades Mélesvilles gamla treaktskomedi med dans »Czar Peter skeppstimmerman i Holland». Värdet af detta stycke beror helt och hållet på spelet. Då Cederholm och Lars Hjortsberg utförde Peter den store och borgmästaren i Saardam (se del III sid. 176) var pjäsen hjärtans rolig, men med Dahlqvist och recettagaren i de respektive rollerna hade pjäsen förlorat all sin färg, och den gick endast två gånger. Det var ett fel att oupphörligt ta upp de gamla pjäserna, hvilkas framgång uteslutande berodde på Hjortsbergs spel, i stället för att öfva in nya. Recettagaren hyllades emellertid af publiken, som fyllde nästan hela salongen trots de dubbla eller med 50 procent förhöjda biljettprisen.
En debut, som motsågs med den mest spända väntan och nyfikenhet, ägde rum 8 november, då den unge f. d. underofficeren vid Älfsborgs regemente Julius Günther f. f. g. uppträdde såsom Fra Diavolo och med ens vann alla damers beundran. Han var född i Göteborg 1 mars 1818 och hade åtnjutit sin faders, den utmärkte orgelspelarens grundliga musikaliska undervisning. Hans röst var af en styrka, klangskönhet och renhet, som icke hos oss då öfverträffades. Dessutom visade han en förvånande
