50
oerhörd tragik byggas upp på en oproportionerligt liten grund, på ett vedervärdigt motiv, ja egentligen på blott en lättsinnig taktlöshet. Den inger oss genast en pinsam känsla, som stegras under handlingens gång och skänker oss ingen full njutning. Det psykologiska experimenterandet genom tre hela akter är för raffineradt för att vårt intresse skulle kunna stegras, bågen är för hårdt spänd, pröfningarna, hvars utgång man förutser, verka till sist icke mer. Slutet, så öfverraskande det först synes, nedrifver vid närmare skärskådande hela den psykologiska byggnaden. Allt vänder sig kring kärleken, och det slutar med att denna kärlek själf dör, och i dess ställe träder icke hat, men likgiltighet. Kärleken var det, som fängslade oss vid Griselda. Denna kärlek får icke kallna, om vår sympati för hjältinnan skall kunna bibehållas. Då emellertid författaren uti flera situationer frambringar en beklämd sinnesstämning hos åskådaren, gör till följe däraf hela dikten ett högst pinsamt intryck. Heinrich Laube säger i sin »Burgtheater», att repertoarstycken blifva allenast sådana, hvilka vinna deltagande inom en nations bildade kretsar, och det är fallet endast där innehåll och form i lika grad tilltala. Formen ensam förmår det icke.Anm
Dramats iscensättning hörde till det mest lyckade vår scen då på länge åstadkommit, och det förefanns både i kostymer och dekorationer en verkligt glänsande prakt. Första akten föreställde en ståtlig sal i bysantinsk stil. I fonden var en vattenkonst anordnad, som var illusoriskt utförd, och folkvimlet vid ridåns uppgång var lifligt och rörligt. Belysningen var bra tänkt och verkställd, rik och effektfull.
