Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Afkunnandet af riksrättens dom 2 juli 1842 Svenska teatern : några anteckningar
8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842

av Nils Personne

Anmärkningar och tillägg
Personregister  →


[ 311 ]

ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG.

Sid. 40.

Det har berättats några anekdoter om m:lle Mars och hennes fåfänga att vilja gälla för yngre än hon verkligen var, hvilka vore skada att icke rädda från glömskan. Hon var född 1779, men prutade äfven offentligt alltid femton à tjugu år. Man frågade en gång hennes son i ett sällskap, där hon var närvarande, hur gammal han var. »Trettiosex år», svarade han otvunget. »Åh! men hur gammal är då er morl» — »Min mor?» genmälde han med orubbligt allvar — »Min mor är trettiofyra år». — För en konstresa i provinserna uppgaf hon vid passets utskrifvande sin ålder till 36 år, ehuru hon redan var 56 år. Passet aftrycktes och kommenterades i pressen. — Då hon inkallats såsom vittne vid en stöldransakning uppgaf hon inför domstolen sin ålder till 45 år. En gammal teaterhabitué, som grånat på Français' fauteuil d'orchestre, utropade därvid helt högt: »Kuriöst! Och jag som för fyrtiofem år sedan såg henne debutera på Théâtre de la republique!» — »Förundra er icke öfver det», svarade hans granne lika högt, »m:lle Mars är född skådespelerska.»

Sid. 47.

Johanna Franul von Weissenthurn (1773—1845) var dotter till en fattig skådespelare i Koblenz Benjamin Grünberg, som dog 1781. Styffadern lät de sex [ 312 ]efterlefvande barnen ge dramatiska föreställningar, hvilka vunno bifall genom den tioåriga Johannas behagliga framträdande. Grefve Seebach kallade barnteatern till München, och hon gjorde där sådan lycka, att hon 1787 erhöll engagemang vid Hofteatern. Följande år följde hon efter sin bror, som spelade i Baden a. d. Wien. Med ett bylte under armen, som innehöll hela hennes egendom, inskeppade hon sig ensam på en flotte och flöt så till Wien. Där fann sig Brockmann så öfverraskad af hennes prestationer, att han erbjöd henne anställning vid Hofteatern, som hon tillträdde 1789 och sedan icke lämnade. 1791 gifte hon sig med en patricier från Fiume, som hade plats i Wien såsom kassör i Arnsteinska handelshuset. Hon var förträfflig i heroiska roller och spelade Racines »Fedra» 1809 i Schönbrunn inför Napoleon, på hvilken hon gjorde ett sådant intryck, att han efter föreställningen lämnade henne ett honorar af 3,000 francs. Då hon varit fyrtio år i teaterns tjänst, utmärkte henne kejsar Franz med den stora gyllne civilförtjänstmedaljen. Först 1842 begärde hon sitt afsked på grund af sjuklighet, då kejsaren beviljade henne en afskedsrecett, vid hvilken två af hennes pjäser »Die stille Braut» och »Sie hilft sich selbst» uppfördes. Hennes dramatiska arbeten, hvilka nästan alla vunno bifall, utkommo i Wien i fjorton band 1804—1836. Helt fången i det känslopjunk, som utmärkte det tidehvarf, i hvilket hon lefde och verkade, odlade hon i synnerhet de gråtmilda familjeinteriörerna och hade alltid publiken på sin sida, om hon också icke kunde vinna kritikens erkännande. Hennes pjäser sågos gärna, blefvo ofta gifna och höllo sig ett halft århundrade på repertoaren.

Sid. 50.

Få människosnillets skapelser torde ha vunnit en större spridning än den rörande medeltidssagan om Griselda, som anses härleda sig från en verklig händelse. [ 313 ]Hon lär ha lefvat i början af tusentalet, och Boccaccio begagnade ämnet i den sista af sina noveller. Petrarca öfversatte historien på latin: De obedientia et fide uxoria, hvilken ligger till grund för de flesta folkböckerna. I Sverige blef den en omtyckt och ofta omtryckt folkläsning, hvars första upplaga är af år 1644.

Sid. 54.

Grälet mellan Henriette Widerberg och Vilhelmina Enbom erinrar osökt om det vidtbekanta uppträdet på Londonoperan mellan Faustina Hasse (1700—1781) och Francesca Cuzzoni (1700—1770). Då de båda primadonnorna (se del I sid. 114) midt under en föreställning, som bevistades af prinsessan af Wales, foro i lufven på hvarandra, blef hela salongen ett enda stort slagfält mellan deras anhängare under det vildaste oväsen. Lustspelsförfattaren Colley Cibber (1671—1757), som i en fars behandlar detta historiska slagsmål, visar Händel, hvilken den kvällen stod på kapellmästarplatsen, såsom den ende, hvilken behöll sitt lugn midt under denna häxsabbat »Låt dem hålla på», sade han, »och stör dem icke. Den som försöker lugna dem gjuter bara olja på elden. Då de bli trötta, skall deras raseri upphöra af sig själf.» Och på det att deras handgemäng skulle sluta så mycket fortare, beledsagade han det lustigt nog med de kraftigaste pukslag, enligt hvad Romain Rolland omtalar för oss i sin Voyage musical aux pays du passé.

Det var samma hetsiga Cuzzoni, som Händel en gång, då hon vägrade sjunga en aria, fattade om lifvet, släpade fram till fönstret och hotade att kasta ned på gatan, om hon trilskades, i det han mycket högtidligt utropade: »Oh! Madame, je sais bien, que vous êtes une véritable diablesse; mais je vous ferai savoir, moi, que je suis Beelzebub, le chef des diables.»

[ 314 ]

Sid. 75.

Ferdinand Hoppe uppträdde 17 år gammal 1834 tillsammans med den framstående premiärdansösen Lucile Grahn i en Pas de deux af Bournonville och visade sig vara i besittning af ovanlig styrka och behag. I dansens gymnastik utvecklade han sig med sin lilla välväxta figur och sin stora spänstighet till en virtuos af första rang, elegant och lätt, elastisk och liflig, men för balettens mimiska del blef han aldrig af någon betydelse.

Karoline Fjeldsted, född 1821, var dotter till en hoflakej och kom som barn till Det Kongeliges balettskola. Första gången hon gjorde sig fördelaktigt bemärkt var 1837, då hon som Fatme i »Brama og bayaderen» täflade med Lucile Grahn, och sedan denna lämnat Det Kongelige, blef Karoline under flera år balettens främsta kraft på spinnsidan. Hon var icke någon skönhet, men ägde en vacker, smärt och smidig figur och utvecklade hastigt en koreografisk skicklighet till den grad, att hon vann ett ansedt namn icke blott i Köpenhamn, utan äfven på flera af utlandets större scener. Ett af hennes mest beundrade partier var fiskarbruden i »Napoli». 1849 blef hon gift med den framstående violoncellisten Kellerman (se sid. 95) och dog 1881.

Augusta Nielsen (1822—1902) var dotter till en portvakt vid Frimurarlogen i Kongens By, hvilken enkle och hederlige man om kvällarna tjänstgjorde som kontrollör vid Komediehuset vid Kongens Nytorv. Hon och hennes två systrar blefvo elever vid den kungliga balettskolan, där August Bournonville, återkommen från sexåriga studier i Paris under Gardel och Vestris, just påbörjat den verksamhet, som skulle åstadkomma en fullständig pånyttfödelse inom den danska baletten. Efter några års förlopp blefvo Augustas systrar gifta, den ena med en läkare, den andra med en officer. Själf blef hon balettens strålande stjärna, sedan hon 1842 hemkommit från en ettårig vistelse i Paris, där hon [ 315 ]lagt publik och kritik för sina fötter och fått ett utmärkt engagemangsanbud från Stora operan. Men hon hade icke mod att antaga detta. Hon vände hem igen och under några få soliga, lyckliga år var hon publikens afgudade älskling. 1843 uppträdde hon på Kungliga teatern i Berlin samt i Hannover, Dresden och Leipzig och tillvann sig öfverallt en utomordentlig framgång. Hon förde sig nu med teknisk fulländning, med ett behag och en elegans, som sökte sin like och som tog köpenhamnarna med storm. Emellertid blef hon flitigt uppvaktad af prins Fredrik af Hessen, utan att hon besvarade hans böjelse. Men det visste icke allmänheten, och skvallret tog allt större fart.

En kväll, när hon råkade bära ett teaterdiadem i form af en krona, och prinsen som vanligt satt i sin loge, trodde åskådarna, att kronan var en present af den kunglige älskaren och hälsade i ett utbrott af sedlig harm Augustas hänförande dans med genomträngande hvisslingar. Det var nog för att knäcka detta svaga rö. Hon flydde bort från teatern och staden, och satte aldrig mer sin fot på scenen. Detta hände i februari 1849. På sommaren mötte hon hos sin svåger löjtnanten dennes vän och stridskamrat från dansktyska kriget, den glade, hurtige lundastudenten Anders Afzelius af vännerna kallad Afze och begåfvad med både poesiens och musikens gudagnista. Han tillbad henne, sedan han många år förut sett henne dansa i Malmö. Han kom nu som sänd af himlen till henne, hvilken just då behöfde en stark och öm försvarare. I september stod deras bröllop, men äktenskapet blef en stor besvikelse för dem bägge. Hennes outvecklade intellekt kunde ej hålla jämna steg med hans vidtsväfvande tankar och planer. Hon var en utomordentlig illustration till ett af Oskar Wildes elakaste epigram: »Women are a dekorative sex. The never have anything to say, but they say it charmingly.» Med maken till sitt stöd hade hon mycket väl kunnat återvända till den scen, hvars förnämsta prydnad hon varit, men hon ville icke [ 316 ]tillbaka till »getingboet». Ä andra sidan måste samlifvet med en man, som hon icke älskade, en bohemnatur, som var hennes eget borgerliga, rätliniga skaplynne alldeles främmande, omsider alstra allt värre och värre slitningar dem emellan. Vid midsommartiden 1851 beviljades deras ansökan om skilsmässa.

Följande vinter visade hon sig ute i Köpenhamn i ett elegant ekipage med björnskinnsfäll och kusk i livré. Hon hade gjort sitt val och frågade icke längre efter hvad folk sade. I ord och gärning visade sig prinsen som en nobel, finkänslig och högsinnad man. Han gifte sig ett år senare med en preussisk prinsessa och måste vid krigets utbrott 1864 lämna Danmark. Men sin ungdomskärlek glömde han aldrig, och efter hans död 1884 meddelade hans testamentsexekutör, att årsräntan till Augusta Afzelius alltjämt skulle utbetalas, så länge hon lefde ogift. Hennes lefnadsafton blef emellertid högst tragisk, ty hennes själ insveptes i ett djupt andligt mörker. Bitterheten från ungdomstiden mot de onda tungor, som då afbröto hennes glänsande bana och förgiftade hela hennes lif, lefde kvar och slog slutligen ut i förföljelsemani. Först 1902 kom döden som befriare. Hon var då totalt glömd, och icke ens den teater, där hon firat så många triumfer, hade sändt en enda blomma till hennes graf. —

Äfven Afzelius fick ett sorgligt slut. Tullinspektörsbefattningen i Simrishamn kunde ju icke vara en passande sysselsättning för en sådan natur som hans. Den mjältsjuka, som under årens lopp mer och mer fick makt öfver hans själ, fullföljde till sist sitt verk, och i januari 1865 sökte han själfmant döden genom en kula i hjärtat.

Sid. 87.

En skådespelaren Robert Broman genom släktskap mycket nära stående minnestecknare beskrifver kort efter hans död 1874 särskildt hans förträffliga [ 317 ]framställning af titelrollen i August Blanches skådespel »Jernbäraren», då detta i augusti 1846 f. f. g. gafs å Djurgårdsteatern och där upplefde några och fyrtio representationer. Detta påstående af en sådan sagesman har sedan godtroget upprepats i alla möjliga teaterböcker, senast 1918. Då jag emellertid skulle skrifva några anteckningar om Broman för ett större under utgifning varande biografiskt arbete, föreföll det mig underligt, att han, som jag visste på våren tagit engagemang vid Hesslers landsortstrupp, kunde i augusti uppträda på Djurgårdsteatern.

Detta måste få en nöjaktig förklaring och efter vidlyftiga forskningar, ty något omedelbart omnämnande i dagspressen af småteatrarnas prestationer förekom den tiden rätt sällan, fann jag slutligen, att den som kreerade rollen 1846 var Oskar Andersson, Först julen 1853 återgafs den sex gånger af Broman på Södra teatern, hvilken han jämte J. V. Weselius förhyrt för spelåret 1853—1854. Den ärade minnestecknaren begick således ett minnesfel, då han 1874 sammanblandade det som hände tjugu år förut med hvad som inträffat redan 1846.

Sid. 92.

Fanny Hjortsberg ville nödvändigt uppträda såsom Lilla matrosen, därför att rollen förut utförts af både Justine Casagli och Sara Strömstedt. Stjernström ville också åt rollen, hvilken onekligen passade honom bättre, men hon lyckades få den och försökte till på köpet knipa ifrån honom flera andra roller, till och med själfvaste Pariserpojken, »och det fast den markattan hade roll i stycket», såsom han i förargelsen uttryckte sig längre fram i tiden, när han berättade om hennes intriger. »Dessutom» — tillade han — »brukade hon, gubevars! göra miner, när jag af Viktor Hugo tvingades att pussa henne», hvilket syftade på deras [ 318 ]samspel i »Hernani». I gengäld spred Fanny Hjortsberg-Westerdahl ut, att »den rollhungrige Stjernström» hade velat alternera med henne som — Cendrillon!

Sid. 95.

Kristian Laurentz Kellerman var född i Randers 1815. Fadern var köpman och hade ursprungligen bestämt gossen för handeln, men då föräldrarna 1822 bosatte sig i Wien, och man hade märkt hans stora musikaliska anlag, fick han 1828—1832 genomgå därvarande konservatorium, hvarest han under den bekante Jos. Merk utbildades till violoncellist. Kort därefter anställdes han i hofkapellet och senare i Karlteaterns orkester, men då han längtade att se sig om i världen och ytterligare utbilda sin talang, började han en rad konsertresor, som fortsattes ända till 1864, då sjukdom förlamade hans kraft. I Budapest gaf han sin första konsert och uppträdde 1837 i Paris, där han tillsammans med Strauss spelade för borgarkungen Ludvig Filip, 1839 i Finland och Stockholm, 1840 i Kristiania, de följande åren i Tyskland och Polen, 1844 i Holland, 1846 i London o. s. v. 1852 uppträdde han i Donaufurstendömena, där han i Bukarest segerrikt täflade med dåtidens violoncellkung, belgiern François Servais (1807—1866). Efter åtskilliga resor i Ryssland och Tyskland nådde han i Italien 1857—1858 höjdpunkten af sin berömmelse. Öfverallt mottogs han med entusiasm. Han ägde en sällsynt förmåga att kunna »sjunga» på sitt instrument, och det var därför han som adagio-spelare vann sina största lagrar. I Köpenhamn spelade han första gången nyårsdagen 1839 på Det Kongelige, där han genast blef anställd som k. kammarmusikus. Där hvilade han ut efter sina triumftåg, och därifrån tog han sin hustru, solodansösen Karoline Fjeldsted, med hvilken han blef vigd i Trondhjem 1849 under en konsertresa i Norge. Efter en konsert i Mainz 1864 drabbades han af slag och tillbringade ett par sorgliga år, hvarunder dessutom [ 319 ]hans mödosamt sammansparade förmögenhet gick förlorad genom konkurs. Han dog i Köpenhamn 3 december 1866.

Sid. 111.

Karl Sundberg företog under spelåret 1844—1845 en studieresa till Paris, där han uppehöll sig under tio månader. Vid återkomsten därifrån målade Johan Gustaf Köhler hans porträtt, där han var iförd en från modets stad medförd magnifik väst, som väckte stort uppseende i den stockholmska eleganta världen både på och utom scenen. Mästaren behöll emellertid porträttet, och först på Sundbergs sjuttioårsdag öfverlämnade den åldriga änkan detta till honom såsom ett minne från forna dagar. Porträttet, som framställer skådespelaren i hela glansen af ungdomlig kraft och manlig skönhet, blef för honom, hvilken totalt glömt bort hela saken, och för hans närmaste den gladaste öfverraskning. Då det sedermera visades för teaterveteranens gamla vänner och beundrare, utropade dessa med en mun: »Nej, se Kalle Sundberg och hans magnifika väst!»

Sid. 126.

Hur omtyckt »Lucie» varit af vår publik, och hur gärna våra artister sjungit de tacksamma partierna, visas bäst af de fordom täta repriserna. Redan i november 1842 gick operan för femtionde gången med Jenny Lind, under hvilkens frånvaro Elma Ström sjöng titelrollen. 1856 öfvertogs den af Herta Westerstrand under Alois Anders gästspel, då han bl. a. ett par gånger uppträdde såsom Edgar. 1860 utförde den under ett par år engagerade tyske tenoren David Richard Edgars roll, under det att Fredrika Andrée innehade Lucies, hvilken hon som fru Stenhammar bibehöll våren 1865, då Fischer-Achten här gasterade såsom Edgar. Louise [ 320 ]Michaëli och Oskar Arnoldson uppträdde 1865 sju gånger i de respektive hufvudrollerna. Ida Basilier debuterade 1872 såsom Lucie mot Ferdinando Ambrosi såsom Edgar. Andra gången hon sjöng partiet, söndagen 25 februari, fick jag se strax efter hennes entré i tredje akten hofkapellmästaren Ludvig Norman låta sin venstra hand flera gånger fara genom sitt yfviga hår, såsom han brukade göra då något var på tok, hvarpå han knackade af orkestern och lät ridån gå ned. Denna nästan enastående åtgärd nödgades han vidtaga, emedan hon fallit in för tidigt, och det hela blef en kakofoni, som ej kunde redas upp. Efter en stund, sedan hon lugnat sig, togs scenen om och gick då förträffligt. Hon sjöng sedan partiet sex gånger, sista gången 12 april, då operan gafs för hundrade gången. Själfva första maj 1879 spelade Matilda Grabow och Arvid Ödmann de bägge älskande och gjorde det ytterligare två gånger i samma månad. Därefter fick operan hvila i hela trettiofyra år, tills den spanska koloratursångerskan Graziella Pareto gästade vår Kungliga teater, där hon 18 och 20 septemiber 1913 uppträdde såsom Lucie. Hon är född i Barcelona 1889, men som italiensk undersåte bosatt i Milano. Man gaf operan i nya dekorationer och i en ny öfversättning från italienskan, där man bibehållit de italienska namnen Lucia, Edgardo, Arturo etc., oaktadt affischen upplyste, att »scenen är i Skottland». Hur skiljaktig smaken är, visar sig slående i de olika omdömen om pjäsen och om utförandet af titelrollen, som då fälldes. Följande lilla utdrag ur hr Peterson-Bergers recension i D. N. dagen efter divans första uppträdande torde dessutom ej sakna ett visst kuriositetsintresse: »Operan fastslog på torsdagen högheten, intelligensen och vakenheten i sina ledares konstnärliga syften genom att efter 34 års hvila åter släppa fram inför offentligheten Donizettis 'Lucia', den gamla fjollan från Lammermoor. Försvaret för detta tilltag ålåg en italienskt sjungande koloraturdiva, Graziella Pareto, redan till öfverflöd presenterad af en något [ 321 ]vårdslös reklam. Hon kunde sina tricks: konstfärdighet, icke konst. Själsliga moment förekommo ej i prestationen, finnas knappt i rollen — sinnesrubbningen är nämligen inte hennes, utan Donizettis, och är af ytterst färglöst slag, tacka vet jag Anna i 'Värmlänningarna!' Om Graziella lindat sitt ena ben ett hvarf om lifvet och stoppat stortån i munnen, hade den andliga behållningen icke blifvit sämre, illusionen af galenskap däremot bättre.

Stycket borde filmas, men alldeles tyst. På sin höjd kunde några af förspelen utföras; de innehålla partiturets enda drägliga musik; resten är idiotiskt, föråldradt kram, utan idealitet, utan aktualitet, det i toner grundaste och jolmigaste, som söfver något land och någon tid.»

Sthlms Dagblads musikrecensent skrifver bl. a. samma dag:

»Af något intresse kan det dessutom vara att iakttaga denna operas musikaliska efterföljare; på ungefär samma plan möta vi där Verdis 'Traviata', och inom svensk tonkonst erbjuder äfven 'Arnljot', fast på musikdramatisk distans, några beaktansvärda påminnelser.»

Hofkapellmästaren Armas Järnefelt uttalade sig vid ett samtal med en medarbetare i A. B. på följande sätt om Kungliga teaterns gäst: »Graziella Pareto är som koloratursångerska en af de yppersta jag för min del någonsin hört. Det är inte endast en utomordentlig teknik; hvad mera är, hon är en verklig konstnärinna med en synnerligen fint utpräglad känsla för musik. Ännu ovanligare är att inom hennes område påträffa en så stor röst. Jag har aldrig påträffat en så voluminös stämma i de högsta lägen, där andra lätt bli tunna och spröda. Ett bevis på hvilket intryck hon gjort inom operan lämnades vid en af repetitionerna. Hela hofkapellet lade ned sina instrument och satte sig att applådera. Det kom helt spontant. Jag förklarade skrattande för henne, att vi måste göra ett litet uppehåll, emedan jag icke fick herrarna i kapellet att spela. Men [ 322 ]Graziella Pareto är också erkänd inom sitt gebit och högt uppskattad både på kontinenten och i Sydamerika.»

Hvad upptagandet af »Lucia» beträffar, ansåg hr Järnefelt det fullt berättigadt. »Operan står på repertoaren på de främsta tyska och franska scener, att nu icke tala om Italien och London. De upprepade nederlagen med nya operaverk ha gjort alla operadirektioner misstrogna gentemot nyheterna, och man har öfverallt den uppfattningen, att ingenting annat är att göra än att söka sig tillbaka till den äldre repertoaren och ge den i ny dräkt.»

Sid. 135.

Sven Gustaf Schyberg var född i Stockholm 1796, blef fil. mag. 1818 och jur. utr. kand. i Uppsala 1821, prot.-sekr. i handels- och finansexped. 1836, förste exped. sekr. i K. M:ts kansli 1840, tjänstförrättande exped. sekr. i finansdep. 1844 och erhöll afsked ur statens tjänst 28 dec. 1861. Hans förordnande som direktör för teaterns ekon. förv. omfattade tiden 26 maj 1840—1 juli 1843 och 1 sept. 1843—6 aug. 1844, då han blef andre dir. och 1 dec. 1848—1 juli 1852 t. f. förste dir. för K. M:ts hofkapell och spektakler. Ett af honom författadt »Äreminne öfver kungliga rådet grefve Bengt Oxenstierna» belönades 1827 med Svenska akademiens stora pris, och 1851 uppfördes hans divertissemang i en akt »En folkfest i Dalarne» sju gånger å K. teatern. Han dog i Karlskrona 15 juli 1874.

Sid. 139.

Cachuchan, som enligt en sägen i dess hemort Granada är af arabiskt ursprung, utföres med kastanjetter i händerna af en dansör eller hellre af en dansös i 34 takt efter en behagfull, liflig och passionerad spansk nationalmelodi. Den begynner i måttfull hastighet, hvilken såsom i de flesta spanska danser småningom ökas, [ 323 ]tills den slutar i en ursinnig hvirfling. Spanjorerna själfva säga, att verkliga cachuchadanserskor finnas blott i Andalusien, i Sevilla.

Sid. 141.

La cracovienne dansas i en kokett kostym bestående af militärjacka, rikt besatt med metallknappar, marketenterskekjol, halfstöflar med klirrande sporrar och svart halsduk, det hela krönt af en liten ostyrig fjäderbuske i hufvudbonaden.

Sid. 147.

Jag begagnar tillfället att här rätta en felaktig uppgift om Fanny Persiani i föregående del, där jag sid. 147 lät henne sjunga Elviras parti och Assandri Zerlinas den aftonen Italienska operan i Paris brann ned. Denna rollfördelning hade jag hämtat från en samtida tidningsnotis. Rätta förhållandet är, att Zerlina hörde till Persianis paradroller, om också Richard Wagner kinkar på hennes utförande af partiet, liksom Giulia Grisis doña Anna ej finner nåd inför Berlioz m. fl. Men dessa strålande italienska operastjärnor hade nog icke mycken aning om den tyska klassiska tonkonstens anda, då icke ens den snillrikaste af dem, Maria Malibran, förmådde ge annat än en ganska svag tolkning af Beethovens Fidelio, där en svensk resenär fann »vår mamsell Widerberg många gånger bättre».

A propos Henriette Widerberg, så skickade hon två gånger Elviras roll tillbaka till direktionen med förklaring, att hon alldeles icke hade någon lust att agera don Juans »gamla aflagda», utan ville behålla Annas parti, som hon fått efter Jeannette Wässelius, »ehuru det intet nöje är» — tillade hon — »att en hel afton gå omkring och vara förlofvad med gubben Lindström och sörja det as—t Primme!» (Preumayr sjöng den tiden guvernörens parti)

[ 324 ]Fanny Persiani föddes i Rom 1812, gifte sig 1830 med kompositören Giuseppe P. och dog 1867 i Passy nära Paris. Sin utbildning erhöll hon af sin fader, den berömde tenoren Nicolò Tacchinardi, som på sin landtegendom utanför Florens hade för sina elever byggt en liten teater, där hon uppträdde som primadonna. Offentligt lät hon först höra sig i Livorno 1832 med stor framgång och ansågs efter ett par år för en af Europas förnämsta sångerskor. Donizetti skref 1834 i Neapel sin »Lucia di Lammermoor» för henne, och denna roll blef sedan hennes främsta jämte Linda, Zerlina och Elvira i »Puritanerna» (häraf måhända förväxlingen med don Juans Elvira). 1837—1848 glänste hon i Paris och London. Senare sjöng hon i Holland, Ryssland och annorstädes, men lämnade scenen för alltid 1858. Isak Berg, som kände hennes fader sedan sin vistelse i Italien, försökte 1850 att få henne till Stockholm, men ryssarna bjödo som vanligt öfver, så att däraf blef intet. Jenny Lind, som hörde henne i Paris 1842, yttrade: »Hennes sång är smak från början till slut. Man kan icke tänka sig något mer fulländadt».

Sid. 150.

I Dahlgrens Anteckningar uppges genom tryckfel sista föreställningen af »Oxmenuetten» ha ägt rum 1841 i st. f. 1840.

Sid. 160.

Vincenzo Bellini var född i Catania och fick också där sin graf. I en af de tolf klumpiga fyrkantiga pelare, som dela det inre af dess ståtliga katedral i tre skepp, har infällts en med en stor gyllene krans prydd sarkofag, som rymmer stoftet af den framstående kompositören, och som är försedd med en rad noter ur hans opera »la Sonnambula». På det midt i staden belägna torget Piazza Stesicoro är upprest en stor bildstod af [ 325 ]honom, som sitter högt uppe på en stol, under det att sockeln omgifves af fyra figurer i kroppsstorlek, personifierande mästarens mest berömda verk, »Norma», »i Puritani», »la Sonnambula» och »il Pirata». En utomordentligt vacker och välskött park bär dessutom hans namn, giardino Bellini, och är försedd med hans byst.

Sid. 179.

På 1840-talet kunde det ej falla en skådespelerska in att, när hon skulle spela karl, ge den egna gestalten ett mera manligt utseende — nej, hon snörde sig lika kraftigt som annars, såsom vi se t. ex. af Déjazet’s kostymporträtt från »Vicomte de Létorières» och af Högquists Karl II. Folk skulle ju gubevars! annars kunna inbilla sig, att mamsell Denochden fetmat, blifvit tjock och klumpig. Hu då! Det blef en senare tids konstnärinnor förbehållet att i sådana roller omforma sin kropp så, att den helt och hållet kunde ge illusion af det starkare könet. Så sågo vi t. ex. Karolina Östberg på sin tid framställa en fullt illusorisk Carlo Broschi och Anna Pettersson likaledes ge helt manlig form åt sina käcka, bedårande ynglingagestalter.

Sid. 181.

Kapten Anders Lindeberg, som 1840 fått i uppdrag att öfversätta operan »Judinnan», hade efter fullgjordt arbete för detta mottagit 500 rdr i förskott och försökte genom en skrifvelse till teaterdirektionen af den 30 april 1841 att få ut resten, som han ville beräkna efter hvad Crusell erhållit för öfversättningarna av »Robert» och »den Stumma». Schyberg svarade redan dagen därpå, att inöfningen af operan måst för tillfället inställas »på grund af mellankommande sådana hinder, som det icke berott af direktionen att undanrödja», och dess återupptagande på repertoaren icke då kunde bestämmas, hvadan direktionen ansåg sig icke ha förbindelse till [ 326 ]ytterligare utbetalning för öfversättningen, förrän pjäsen framdeles blifvit uppförd, då kaptenen hade rättighet att enligt teaterreglementet uppbära sina öfversättningsandelar för de tolf första representationerna med afdrag af förskottet och det af teatern bekostade inköpet af partituret. Som bekant blef ej operan på kungliga scenen uppförd förrän i juni 1866 under den store sachsiske tenorsångaren Aloys Tichatschecks gästspel, då emellertid kaptenens gamla öfversättning användes för de svenska artisterna.

Sid. 212.

Flerstädes i dessa Anteckningar har jag anmärkt det oefterrättlighetstillstånd, som härskade vid repetitionerna under dessa tider. Men hur kunde det vara annat, då t. ex. en sådan artist som Lars Hjortsberg aldrig spelade ut vid repetitionerna (se del VII, sid. 87), utan »förbehöll sig surprenera kamraterna vid premiärerna, och helst ville ställa så till genom oförmodade påhitt, oväntade infall eller högljudda aparteer, att kamraterna skulle komma af sig och han solo briljera». Under Hjortsbergs styrelse var det oftast sufflören, som ledde det hela, t. ex. under »Hernani» m. fl. stora pjäser, enligt V. Fundins, Ulrik Torsslows m. fl. utsago.

Sid. 227.

Johan Cardons porträtt af Marie Taglioni är en trogen kopia efter M. Alophe's litografi i Galerie de la presse med den enda skillnaden att Cardons bild är vänd åt venster i st. f. att den i originalet är vänd åt motsatt sida.

Sid. 229.

Blommorna, som nedkastades från teatervinden, härrörde från den s. k. Lidingökungen Johan Zetterbergs stora trädgårdar. Han var en gammal vän till [ 327 ]Kristofer Karsten och hade meddelat teaterstyrelsen, att så mycket blommor, som behöfdes för att hylla Marie Taglioni under hela hennes Stockholmsvistelse, stod till styrelsens förfogande, och Backman var ej sen att flitigt begagna sig af det frikostiga erbjudandet. — Hvilken storartad verkan ett sådant blomsterregn från teatervinden åstadkommer, har jag själf varit i tillfälle att iakttaga vid Vilhelmina Gelhaars afskedsrecett å Kungliga operan 31 juni 1866, då hennes blifvande make, d. v. teaterchefen baron Eugène von Stedingk, lät anordna en liknande hyllning under de sista inropningarna af den framstående konstnärinnan.

Sid. 240.

Elma Ström var född 1822 och blef elev vid Kgl. teatern 1836. Fyra år därefter debuterade hon som Agnes i »Onkels hemlighet» (se sid. 143) och sjöng redan året därpå de stora rollerna Agatha, Alice och Lucie under Jenny Linds studieresa, äfvensom Valentine i »Hugenotterne». Genom denna okloka öfveransträngning gick hennes utomordentligt vackra röst förlorad, och hon lämnade teatern 1851. 1846 blef hon gift med landskapsmålaren Teodor Billing och dog 14 juli 1899.

Sid. 242.

Det var icke endast den franska teatertruppens kassa, som hrr Minard och Levasseur plockade med sig vid deras plötsliga försvinnande från Sverige. När »Löjliga mötena» skulle gifvas 14 oktober, upptäcktes det, att den af Snusenmark i pjäsen begagnade kattunsnattrocken, hvilken mr Minard fått låna, då han här spelade rollen, förkommit, och vid af kostymförvaltaren anställd undersökning befanns det, att den råkat medfölja hans garderob vid afresan. Hr Åkerén måste i hast låta förfärdiga en ny nattrock, och då kostnaden för denna ej uppgick till mer än 5 rdr 28 sk. och 6 rst bko, blef magasinsdrängarnas ersättningsskyldighet, [ 328 ]efter vidlyftiga skrifverier och ursäkter, af direktionen efterskänkt, och den gamla nattrocken ur »K. teaterns costume Inventarium afförd».

Sid. 275.

Vilhelmina Fundin, född 1819, blef 1833 elev och åtta år därefter aktris vid K. teatern, där hon kvarstod till slutet af spelåret 1868—1869. Hon var en intresserad och arbetsam konstnärinna samt en älskvärd, behaglig och blygsam personlighet, god vän till Jenny Lind, som hon afgudade, och som begåfvade henne med ett litet årligt understöd. Men hon förnekade med harm »det infama bruit», att Jenny Lind varit orsak till att hon i ungdomen spräckt sin röst och därför gifvit henne pension. »Pension gaf hon mig visserligen, men det gjorde hon ändå.» »För öfrigt» — tillade hon med stolthet — »sjöng jag med beröm Nattens drottning, Kronjuvelerna, Stradella m. m. Gör det med sprucken röst, min herre!» På sin afskedsrecett 3 juni 1870 utförde hon lady Kockburn i »Fra Diavolo» och lefde sedan ända till 28 januari 1911, då hon afled på Stockholms sjukhem. —

Sid. 277.

Johan Arsenius (1818—1903) var mycket teaterintresserad och roade sig med att ur de populäraste operorna afteckna åtskilliga scener, som han sammanförde i ett litet häfte. Titelbladet föreställer Julius Günther i Nemorinos kostym och Belletti såsom Figaro klättrande uppför hvar sin stege och hållande mellan sig ett skynke, som de tydligen ämna fästa på omslaget. Därpå står konstnärligt präntadt: »Figaro. En Samling af Scener från Theatern Fru Clara Saewe tillegnade af John Arsenius». Genom arfvingars utmärkta välvilja mot mig befinna sig dessa teckningar nu i min ägo och offentliggöras här för första gången.

[ 329 ]

Sid. 285.

Afgiften till teaterkassan för teaterns begagnande var 272 rdr bko, till hofkapellets pensionskassa 150 rdr bko och omkring 50 rdr bko i faux frais (blomkostnader), så att utgifterna för en konsert uppgingo till högst 500 rdr bko.