60
Kinmanson). Han underrättar fru de Latour, som genast anskaffar en verklig präst. Vigseln blir sålunda laglig. Markisen anklagar nu S:t Phar för tvegifte och låter arrestera honom. Slutligen uppdagas alltsammans. Pjäsen är rätt underhållande och kvickt tänkt, och öfversättningen af L. A. Weser var en af de bättre, som man hört på på vår teater sedan flera år, och återger icke illa en mängd af originalets ordlekar. Musiken är mera lyckad än den till »Alphyddan», och igenkändes af salongen från alla de dåtida balernas kadriljer. Postiljonvisan i första akten med sina riturneller är ostridigt det berömdaste numret och slår lifligt an med sin glada ton och den klatschande instrumenteringen, som ända till illusion påminner om de glada postiljonerna i Normandiet med deras muntra sång, deras oupphörliga smällande med sina långa piskor och ljudet af de många bjällrorna, när de satte af i galopp med sina frodiga sprakfålar. Oaktadt orkestern modererade sig, lät Sällströms röst rätt svag. Första akten sjöng han dock ganska bra, men i den andra hade han svårt att komma upp i tonen. Om rösten var borta, var dock spelet som i forna dagar. Charlotte Ficker spelade äfven förträffligt sin rätt svåra roll. Kinmanson var en treflig Bijou, och äfven Habicht försvarade sin plats. Spektaklet räckte »ända till klockan elfva på natten», hvilket Allehanda omtalar såsom något oerhördt. — Två berömda tyska tenorer har jag hört under 1880-talet, hvilka med förtjusning sjöngo Postiljonen, emedan de själfva i sin ungdom suttit på kuskbocken, nämligen Theodor Wachtel och Heinrich Bötel. Den senare koketterade dessutom
