förväxlar. — Lars Hjortsberg fick man återse 8 april såsom Miller i »Kabal och kärlek». Han var då som alltid utmärkt, hans spel gick från hjärta till hjärta och lockade publiken till tårar. Både Almlöf och Dahlqvist såsom presidenten och Wurm utförde sina partier särdeles väl, och Fanny Hjortsberg spelade sin Luise alldeles förträffligt och föreföll ljuf som en ängel i sista samtalet med fadern. Charlotte Erikson kunde måhända som Milford visat mera stolthet och själfkänsla, Stjernström däremot öfverraskade genom sitt präktiga återgifvande af Ferdinand. Manligt kall och ädel i scenen med Milford öfverträffade han sig själf i dödsscenen. Kalbs roll är icke lätt att framställa. Själfve Iffland darrade inför den. Man får le åt honom, men icke skratta, och all karikatyr i scenen med Ferdinand måste undvikas. Men Habicht begick det felet att där göra hofmarskalken till en fullkomlig narr. Man är dock aldrig löjlig inför mynningen af en laddad pistol. Kalb måste där visa icke blott fruktan utan rentaf tragisk ångest, eljest förstör han alldeles Ferdinands till vansinne gränsande vredesutbrott. Hjortsberg hyllades naturligtvis af publiken, som infunnit sig nästan fulltalig måndagen 8 och söndagen 14 april, men fyllde endast till hälften salongen på fredagen.
Lördagen gaf hofkapellet en konsert till förmån för sin pensionskassa, då dess medlemmar spelade den härliga uvertyren till »Midsommarnattsdrömmen» samt en rätt klen nonette af Spohr, mellan hvilka nummer Jenny Lind lät höra sig i en aria ur »Fidelio». Slutligen uppfördes Hérolds »Marie eller Bröllopsfesten», där Jenny Lind genom sin sång och
5 — Svenska teatern VIII
