86
oktober mot ett arfvode af tio rdr pr akt. Redan fyra dagar därefter uppträdde han som don Carlos i »Hernani» och mottogs med applåd, gjorde sin stora monolog mästerligt samt inropades efter spektaklets slut. Stjernström spelade sin Hernani med känsla och eld, i mörka lockar, och Fanny Hjortsberg var lika ljuf och intagande som alltid, men man anmärkte på hennes ovana att alltid ställa sig en face mot publiken. Den ovanan hade nog litet hvar af scenens folk den tiden, och den hängde i ända in på 1880-talet hos artisterna »af den gamla skolan». — Dahlqvists återuppträdande som don Carlos förhindrade en tillämnad debut i den rollen af den unge, Oskar Andersson, en son till den af Blanche skildrade spelhusvärden Arngren. Han fick i stället debutera som Rudolf i »Hedvig eller Banditbruden» 10 oktober och visade därvid ovanligt lyckliga anlag för scenen. En lagom lång och smärt figur, ett välbildadt ansikte med liflig mimik och ett ganska vackert organ; dessutom lefde han sig helt och hållet in i sin roll och sade sina repliker med värma och sanning.
Född 1813 tog han hofrättsexamen vid Uppsala akademi och tjänstgjorde flera år i K. M:ts kansli, men lämnade ämbetsmannabanan för att följa sin brinnande håg för den sceniska konsten. Redan 29 sept. 1837 försökte han sig som Filip i »Johanna af Montfaucon», en debut som Dahlgren förbisett i sina Anteckningar (se del VII sid. 122). Efter den senare debuten blef han anställd vid Torsslows sällskap, där han i början utmärkte sig i älskarfacket. 1850 öfvertog han Wallinska sällskapet och bereste med det under flera år Sverige och Finland; somrarna
