88
med champagne, och där han vederbörligen hyllades med smickerfyllda tal och skålar. Han befann sig därför i ett strålande festhumör, då han direkte från frukosten begaf sig till landskansliet för att hos konungens höge befallningshafvande utfå det pass, utan hvilket man på den tiden icke kunde färdas på de usla landsvägarna i vårt aflånga land. »Tjo!» — skrek Andersson — »Hör hit någon! Ro hit med mitt pass och det på ögonblicket!» — En harmfylld min lägrade sig öfver de närvarande tjänstemännens drag, och själfvaste landshöfdingen, en aristokratisk och barsk gammal knekt, rusade ut från sitt rum och röt åt honom: »Hvad tjuter herrn för? Vet han inte hut! Vet herrn inte hvar han är? Hvem tusan är herrn?» — Andersson spände blicken i landshöfdingen och utropade: »Hvem jag är? Herre! Då edra ben för längesedan multnat i griften, och ingen människa ägnar herrns minne en tanke, då, herre! då lefver mitt namn ännu på folkets läppar, aktadt och äradt i häfderna och omstråladt af ryktets gloria!» — Landshöfdingen stirrade en stund i mållös häpnad på den djärfve talaren, tog därpå sitt parti och sprang in i sitt rum, hvars nyckel han vred om med dubbla slag. Andersson fick sitt pass och gick därifrån ännu mer strålande och själfmedveten än han var, då han kom dit.
Karl Gustaf Lindström beviljades afskedsrecett 15 oktober, oaktadt han ännu fem år kvarblef vid teatern. Man gaf en repris af »Vestalen» med Jenny Lind i titelrollen, hvilken hon sjöng ypperligt som alltid. Lindström utförde Licinius med en styrka och ett behag i rösten, som förvånade vid hans ålder. Nils Arfvidsson säger i sina reseminnen, att »hans
