röst hade en timbre, hvars make han endast funnit hos Rubini»; och Du Puy lär ha yttrat: »Den karlen äger det vackraste instrument i världen, skada bara att han aldrig lärt sig spela på det!» — Körerna, det härligaste i hela operan, gingo däremot eländigt. Man ondgjordes öfver att de ej förstärkts af aktörspersonalen i likhet med hvad som skedde i »den Stumma» och i »Robert». — Under en af repetitionerna på Spontinis opera inträffade en händelse, som kom åtskilligt buller åstad. Då vestalerna defilerade förbi den äldsta vestalen, fru Enbom, tog hon sig det orådet före att i ett utbrott af moralisk ovilja låta sin saliv träffa en af de unga tärnorna. Denna råhet väckte naturligtvis den lifligaste harm, och det blef ett häftigt uppträde, på hvilket öfverstelöjtnant Backman gjorde ett slut genom att ådöma fru Enbom en plikt först och främst för tjugu minuters för sen ankomst till repetitionen och sedan för sitt skandalösa uppförande. Allehanda anmärker dock, »att vi aldrig kunna hoppas en verklig regeneration af scenen och dess upphöjelse till den plats den förtjänar inom konsten, så länge en person utan estetiska och litterära studier, utan allvar och själfständighet i karaktären finnes i spetsen för teaterns administration.»
Några dagar därefter gafs f. f. g. en fransk enaktsbagatell »Nattäfventyret» i öfversättning af teaterchefen Backman. En ungkarl ligger och sofver i sin säng, men blir störd genom bultande på en port midt emot. Han springer upp och kastar ned sin portnyckel till den bultande, men visade sig därvid i en negligé, som väckte skandal hos en publik, hvilken ej var van vid vår tids alla tunnklädda sängkammarfarser.
