sig då med Matilda. Detta överväldigar Klara så, att hon nedfaller afdånad i samma ögonblick förlofningen skall försiggå. Nu uppträder farbrodern som hennes räddare, ett gammalt original, barsk och afgörande i sitt sätt att vara, men i grund och botten ädel och känslig (Svensson). Han öfvertalar Matilda att afstå från sin fästmans hand, då hennes giftermål skulle kosta systern lifvet, och hon samtycker så mycket hellre härtill, som hon mera för att göra sin mor till viljes än af verklig böjelse tagit baronen. Dessutom hugnas hon med utsikten att i ersättning för sin trumpne, allvarsamme friare få en liflig, vacker ryttmästare med prydliga mustascher. Vidare lyckas farbrodern öfvertala Götze att försaka Klaras hand. Värsta motståndet yppas hos Klara själf. Han inbillar henne då, att fru von Lobeck icke är hennes mor, och hon finner en tröst däri för den henne visade hårdheten. Hon ber henne förlåta, att hon misskänt hennes godhet och ansett henne orättvis. Modern förstår henne icke i början, men hennes hjärta vaknar. Hon inser sin obillighet, och hennes öppnade famn säger Klara, att hon är hennes verkliga mor, och att hon återvunnit hennes kärlek. Denna scen var en af de vackraste man dittills skådat på teatern och utfördes af bägge damerna på ett sätt, »som måste aflocka äfven den strängaste granskare beundran och hvarje känsligt sinne tårar af ljuf, innerlig rörelse», efter hvad Allehanda säger. Priset för aftonen tillföll onekligen Högquist, som spelade sin roll med en själfullhet och en värma, som man i likartade roller ofta haft tillfälle att beundra hos henne. Charlotte Almlöf visade som den andra
