92
dottern en så behagfull liflighet och en så oskyldig skalkaktighet, att man sällan sett henne med så mycket nöje som här. Stjernström hade en otacksam roll, men hade därjämte styrt ut sig i ett bockskägg, som alls icke klädde honom. — Till efterpjäs gafs »Den lilla matrosen», där Kinmanson som den sträfve skeppskaptenen Sabord hade en af sina älsklingsuppgifter. Titelrollen utfördes f. f. g. af Fanny Hjortsberg, för hvilken den helt naturligt icke passade.Anm
Aftonbladet berättar 1 november, att basarbyggnaden å Norrbro nalkades sin fullbordan. »Någonting sådant som basarpaviljongen», utbrister tidningen, »äger verkligen hvarken Köpenhamn eller knappt Hamburg, och själfva Berlin har kanske intet öfverträffande.» Kungliga teaterns aktörer och hofkapellister trifdes utmärkt väl i den hemtrefliga lokalen, och i synnerhet blef den ett kärt tillhåll för Georg Dahlqvist, som där spelade schack både bittida och sent ännu under sina sista år.
Fröken Johanna von Schoultz, som på våren hade en fulltaligt besökt konsert i Ladugårdslandskyrkan, gaf 5 november å Kungliga teatern kl. 7—9 ännu en konsert inför en likaledes fullsatt och högst belåten salong. Minst tillfredsställd var den med »den beskedlige Beethoven», såsom Aft.-Bl. uttrycker sig, hvars härliga C-mollsymfoni hugnades med ett ganska svagt bifall, beroende på bristfälligt utförande. Och dock borde man varit tacksam mot hofkapellet, som med sina inskränkta tillgångar så pass bra utförde denna sublima skapelse. Mest applåderades fröken för arian ur »la Sonnambula». I röstens omfång,
