tillskrifvas en dignitet efter det trappsteg de intaga i utvecklingen, och att de främre loberne stå i betydelse lägst, de mellersta högre och de bakre högst i functionel rang och betydelse, hvilket är aldeles omvändt mot de phrenologiska åsigterne.
Dessa inkast, förnämligast hemtade från den speciela anatomiens och physiologiens område, torde tillräckligt ådagalägga, att stora och väsendtliga fel finnas i sjelfva de grunder, på hvilka den ifrågavarande läran skulle stödja sig. De hafva redan väckt tvifvel mot densamma tillförlitlighet; men jag har, lika med många andra, af aktning för så många forskares rika erfarenhet och för så utmärkte mäns auctoriet, hyst förhoppning att den praktiska delen skulle vara af större värde än den theoretiska. Dock äfven häruti har jag fått anledning till nya tvifvelsmål.
Nilssons och Eschrichts vigtiga iagttagelser öfver menniskoskallar från Skandinaviens forntida grafvar väckte lifligare intresse för studiet af de ethnographiska craniiformerna äfven i våra byggder, och hafva föranledt mig att åt detta studium i hela dess omfattning egna en förtjent uppmärksamhet. Jag fann i denna kunskapsgren nästan fullkomlig brist på ledning och grunder. Det var derför så mycket mera nödvändigt att samla en fördomsfri och säker erfarenhet, och att arbeta utan inflytelse af förutfattade åsigter, eller af redan uppgjorda theorier. Jag tror mig med säkerhet dervid hafva funnit, att ett fördomsfritt grundligt studium af folkslagens craniiformer icke medgifver rigtigheten af den närvarande phrenologiens åsigter Jag vill härpå i korthet framlägga några exempel.
De Celtiska och Germaniska folken, till hvilka jag räknar Tyskar, Holländare, Belgier, största delen af Fransmännen, Engländare och Scandinavier, äro allmänt erkända såsom den, hvilka äro begåfvade med de bästa själsförmögenheter. Deras
