så, att den trycker på hufvudet. I denna apparat hålles barnet från fyra till åtta månader, eller till dess hufvudskålens sömmar äro något förenade samt benen erhållit stadga och fasthet. Det tages sällan eller aldrig upp från hoen, om icke i händelse af svårare opasslighet, förr än utplattningsprocessen är fullbordad. Denna utplattning af hufvudet har så hög betydelse hos Columbiaflodens Indianer, att den icke är tillåtn bland deras slafvar, som till största delen förskrifva sig från andra tillgränsande stammar. Då pressningen genom sjukdomstillfällen hos barnet icke kunnat verkställas, så antager hufvudskålen den hos stammen normala formen, men individer, som sålunda icke blifvit platthöfdade, kunna aldrig vinna inflytande, eller stiga till någon värdighet inom stammen, och blifva icke sällan sålde som slafvar. Morton tillägger än ytterligare: «Lärde hafva framställt den åsigt, att den artifiela formningen af hufvudskålen, fortsatt genom flera på hvarandra följande generationer, i längden blir medfödd och bestående. Genom det wittnesbörd vi hemta af de Amerikanska folkens, bland hvilka den karakteristiske formen af hufvudskålen alltid bibehålles, fastän konsten omedelbarligen kan vanställa densamma hos individerna, är denna hypothes befunnen vara fullkomligen ogrundad.»
Eschricht har i sitt föredrag vid Naturforskaremötet i Christiania: «Angaande Betydningen af Hjerneskallens og hele Hovedets Formførskjellighet», efter min tanka rättast föklarat grunden till denna ohyggliga sed; att nemligen bland dessa råa folk hvarje stam är stolt öfver sin bildningstyp, och vill försäkra den åt sina barn i största möjliga grad. Det är redan anfördt, att de mest vanställda hufvudskålar blifvit fundna i grafvar, som vittna om det i dem begrafda individens höga rang, äfvensom att denna articifiella missbildning bland Oregon-Indianerne utgör ett vilkor för individets anseende och upphöjelse,
