ett villkor för dess frihet och adelskap; att den icke är de ofria tillåten, och att äfven en friboren förlorar sin frihet, om missbildningen på honom icke kunnat utföras. Det är häraf sannolikt, att stammarnes förnämste företett en framför de öfrige utmärkt hufvudskålsbildning, och att dessa sednare sökt efterapa de förra. Troligen har påfundet att med konst uppdrifva denna form utgått från Clanernes vise, som merändels på en gång voro deras Prester och Läkare, samt småningom öfwergått till ett allmänt mode ibland de förnäma, adeliga eller fria medlemmarna af stammen.
Hvad som emellertid för oss är af största interesse i denna sak, och högst besvärande för phrænologien, är den konstaterade erfarenhet man erhållit, att denna pannans och hjessans nedtryckning icke försämrar själsegenskaperna. Äfven i detta hänseende lemnar Morton vigtiga upplysningar, dem jag tror mig här böra meddela. Han anför efter Lewis och Clark, att «desse Flatheads besvarade de resandes frågor med mycken urskiljning, voro till sinnelag milda och oförargeliga, i handel fina, skarpsinniga och kloka. De voro för öfrigt frågvisa och språksamma, ådagaläggande ett utmärkt godt minne och ett förstånd, som icke saknade skarphet.» Han anför vidare ett yttrande af Townsend (Journey to the Columbia river): «Det utseende, som tillvägabringas genom denna onaturliga operation, är nästan fasansvärdt, och man borde väl förmoda, att förståndskrafterna materielt skulle angripas af densamma. Detta synes emellertid icke vara händelsen, emedan jag aldrig såg en mera slug och intelligent folkrace, med undantag endast af Kayouserne.» Morton hade sjelf, samma år han författade det verk (Crania Americana pag. 203 o. f.), hvarur dessa citater äro hemtade, besök af en ung fullblods Chenouk, 20 år gammal, som i tre år njutit undervisning af christna missionärer. Den unge mannen hade under denna tid gjort stora framsteg
