för våra ögon visa så liten olikhet, förklara de olika själsfunctionerna och deras olika utveckling? visserligen icke.
När man afser den tid af årtusenden, som physiologien haft att genomgå, innan den hunnit sin nuvarande ståndpunkt, mera utmärkt genom säkerheten i vetandet, än genom utsträckningen, omfånget och fullständigheten, så synes det vara för mycket fordrat, att en så detaljerad physiologi af hjernan, som phrenologien har för uppgift att vara, skulle på sidan om stamvetenskapen gå så långt förbi den.
Jag har sökt visa, att phrænologien icke kan utvecklas såsom en egen lära ur physiologien, den måste helt och hållet grunda sig på noggranna jemförelser emellan craniernas byggnad och individernas själsegenskaper. Man invänder, att phrenologerne producerat på detta sätt. Det är dock uppenbart, att de icke iagttagit noggrannhet i mätningarna af hufvudskålen, och att de redan i lärans yngre perioder antagit vissa satser såsom säkra och gifna, hvilka långt ifrån varit det. Man har icke desto mindre mer och mer velat gifva dessa hela vigten och inflytandet af vetenskapliga grundlagar och härvid hemtat skenbara stöd från såväl anatomi och physiologi, som andra vetenskapsgrenar. Jag har redan antydt, att phrenologerne sjelfva icke bearbetat sin lära med vederbörlig kritik; de talrika och alfvarsamma, inkast som andra vetenskapsmän framställt, hafva ansetts fiendtliga och blifvit afvisade.
På detta sätt har phrenologien flera decennier fortgått och skenbart consoliderats genom ett ensidigt samlande af sådane erfarenhetsrön, som synts för den samma gynnande, under det de motsägande skjutits till sidan genom föga grundliga förklaringar och undanflykter. En hel lärobyggnad har på detta sätt uppstått på felaktiga grunder och utan vetenskapligt sammanhang. På detta sätt tilldanad kan denna lärobyggnad omöjligen i längden bestå. Jag hoppas, att den tid icke är aflägsen, då man
