Vi hafva dessutom en del af hemisphærernes yta belägen inne i sjelfva hjernventriklarne, nemligen det så kallade hvalfet, eller fornix. Detta organ hafva Gall och Spurzheim, liksom ännu många anatomer efter dem, betraktat såsom commissurer. Redan Eschricht i sin physiologie har framställt den åsigten, att fornix från början är de undre mot hvarandra hoptryckta väggarna af hemispærernes blåsor. Jag har, utan att lägga märke till detta, min värde Collegas yttrande, länge förfägtat samma åsigt, och äfven bragt densamma, som jag tror till närmare bestämdhet, så väl genom flere undersökningar på embryoner, som ock genom klara facta ur djur-anatomien. Hos menniskan och flere quadrumaner förlorar detta organ mycket af den yttre likheten med hemispærernes ytor, men hos flera djur hvilka jag varit i tillfälle undersöka ur rofdjurens, idisslarnes och gnagarnes ordningar, är undre sidan af fornix belagd med grå substans, och försedd med gyri. Denna del af hjernan kan lika litet som de 3 första ordningarna af hemisphærernas gyri vara uttryckt på craniets yta.
Vi se sålunda, och Gall har derom ej heller saknat kännedom, att största delen af hemisphærernas yta icke står i beröring med de regioner af cranium, på hvilka de phrenologiska organerne äro placerade; d. v. s. de äro af phrenologerne uteslutne såsom regioner för själsorganerne.
I stället att med anatomisk consequens följa de stora hemisphærernas yta, har man, för att kunna följa cranii-väggen, måst öfvergå till ett helt annat och eget parti af cerebralsystemet, nemligen till lilla hjernan. Denna åsigt har mycket emot sig. Äfven cerebellum står endast till en del i beröring med cranium. Hela öfre ytan af vermes och cerebelli hemispherer ligger betäckt af stora hjernans bakra lober; den märkvärdiga lobus centralis ligger gömd under cerebelli främre del;
