»Vad det ä' som står på!» svarade åkaren. »Vad skulle han med mitt nummer att göra?»
»Ert nummer! Har jag väl frågat efter det?» sade den förvånade mr Pickwick.
»Varför skrev ni opp det då?» frågade åkaren.
»Jag har inte skrivit upp det!» sade mr Pickwick förtrytsamt.
»Kan väl nå'n människa tro», sade åkaren, vädjande till de kringstående — »kan väl nå'n tro, att en tocken här angivare ger sig att åka i ens droska och inte endast skriva opp ens nummer utan vart ord en säger till på köpet?»
Och därmed slungade åkaren sin hatt på marken, med en vårdslös missaktning för sin egen enskilda egendom, och slog av mr Pickwick hans glasögon och fortsatte anfallet med ett slag på mr Pickwicks näsa och ett annat på hans bröst, och ett tredje i mr Snodgrass' öga och ett fjärde, för omväxlings skull, i mr Tupmans väst, och dansade sedan omkring på vägen och så tillbaka igen på stenläggningen, och slutade med att dänga hela det tillfälliga förrådet av anda ut ur mr Winkles kropp, och allt detta på ett halvt dussin sekunder.
»Fins det inte någon polis här?» sade mr Snodgrass.
»Kör dom under pumpen!» inföll en karl, som gick omkring och sålde varma pastejer.
Det är svårt att säga vilka handlingar av personligt våld de kunde ha begått om icke det bullrande uppträdet fått ett oväntat slut genom att en ny person trädde fram och lade sig emellan.
»Vad är det som står på här?» sade en tämligen lång och mager ung man, klädd i grön frack, som plötsligt trädde fram från diligens-gården.
»Angivare!» skrek hopen åter.
»Nej, det äro vi inte!» röt mr Pickwick i en ton, som måste övertyga varje opartisk åhörare.
»Äro ni verkligen inte det — vasa?» sade den unge mannen vädjande till mr. Pickwick och banade sig väg genom hopen medelst det ofelbara medlet att sätta armbågarna i synen på de medlemmar, varav den består.
Denne lärde man förklarade nu i några få hastiga ord huru saken verkligen förhöll sig.
»Så kom med då», sade grönfracken, släpande mr Pickwick efter sig med handkraft och talande hela vägen.
»Se så, nr 924 — tag er betalning och ge er av — respektabel gentleman — känner honom väl — inga dumheter — den här vägen, sir — var äro edra vänner? — alltsammans ett misstag, kan jag märka — inte värt att bry sig om — sådant händer den bästa — bara stå på sig — stäm honom — slå honom i halsen med det — tycker om smaken — fördömda kanaljer!»
Och med en lång ramsa av dylika avbrutna meningar, framsagda med en utomordentlig munvighet, visade främlingen vägen till de resandes väntrum, dit han följdes i hälarna av mr Pickwick och hans lärjungar.
»Hör hit, kypare!» ropade främlingen, ringande på klockan med förfärlig häftighet — »glas hit — konjak och vatten — varmt, starkt, sött och mycket — ögat skadat, sir? — Kypare, rå biff åt herrns öga — kall lyktpåle mycket bra, men en smula obekväm — fanken så otrevligt att stå på öppen gata en halv timme med ert öga mot en lyktpåle — vasa? — men ypperligt medel — ha! ha! ha!»
Och utan att stanna för att hämta andan, sväljde främlingen i en klunk ett gott halvkvarter av den rykande toddyn och kastade sig ned i en stol lika trevligt och obesvärat som om ingenting hade passerat.
Medan hans tre följeslagare voro ivrigt sysselsatta med att tacka sin nya bekantskap, hade mr Pickwick tid och tillfälle att taga hans dräkt och yttre i närmare skärskådande.
Han var ungefär vid medellängd, men tunnheten i hans lekamen och längden av hans ben gåvo honom utseende av att vara mycket längre. Den gröna fracken hade varit ett fiffigt plagg i svalstjärtarnes dagar, men hade påtagligen i de tiderna prytt en vida kortare man än främlingen, ty de smutsiga och trådslitna ärmarna räckte knappast ned till hans handleder. Den var noga hopknäppt ända upp till hakan, ehuru med överhängande risk att spricka upp i ryggen, och en gammal spännhalsduk, utan ett spår till skjortkrage, prydde hans hals. Han trånga svarta byxor visade här och där dessa skinande fläckar, som vittna om långvarig tjänstgöring, och voro medelst hällor mycket hårt spända över ett par lappade skor, liksom för att dölja de smutsiga vita strumporna, vilka likväl detta oaktat voro fullt synliga. Hans långa svarta hår nedföll i vårdslösa lockar på ömse sidor och hans gamla tillknycklade hatt, och glimtar av hans bara handleder kunde upptäckas mellan kanten på hans handskar och uppslagen på hans korta frackärmar. Hans ansikte var magert och glåmigt; men en obeskrivlig min av glättig oförskämdhet och fullkomlig självbehärskning låg utbredd över hela mannen.
