Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sådan var den individ, vilken mr Pickwick betraktade genom sina glasögon (som han lyckligtvis åter hade fått rätt på) och för vilken han nu, sedan hans vänner hade uttömt sina krafter, i valda ordalag förklarade sin varma tacksamhet för den hjälp han nyss hade givit dem. Han avbröts genom inträdet av kusken på Rochester-diligensen, som anmälde att »Kommodoren» skulle till att fara.

»Kommodoren» ropade främlingen och rusade upp — »min vagn — plats avlagd — en utsides — lämnar åt er att betala toddyn — vill inte växla en femma dåligt silver — tennknappar — duger inte — vasa?»

Och härmed skakade han på huvudet med en mycket slug och listig min.

Nu föll det sig så, att mr Pickwick och hans följeslagare ävenledes hade beslutit att taga Rochester till sin första viloplats, och sedan de meddelat sin nya vän, att de stodo på resa till samma stad, kommo de överens om att upptaga platserna utanpå diligensen, där de alla kunde sitta tillsammans.

»Upp med er!» ropade främlingen, hjälpande mr Pickwick upp på taket med så mycken brådska, att han i icke ringa mån skakade värdigheten i denna gentlemans hållning.

»Någon packning, sir?» frågade kusken.

»Vem — jag? Kardus-pappers-paket här, det är alltsammans — den andra packningen tagit sjövägen — koffertar, fastspikade — stora som hus — tunga, tunga, fördömt tunga!» svarade främlingen, i det han i sin ficka trängde in så mycket han kunde av kardus-pappers-paketet, vilket företedde de mest misstänkta tecken till att innehålla en skjorta och en näsduk.

Oavbrutet pratade den språksamme främlingen; så vände han sig plötsligt mot mr Pickwick:

»Filosof, sir?»

»En iakttagare av den mänskliga naturen, sir», sade mr Pickwick.

»Ah! så är det med mig med. De flesta människor äro det, när de ha litet att göra och ännu mindre att få. Poet, sir?»

Min vän mr Snodgrass har stora poetiska anlag», sade mr Pickwick.

»Så har jag med», sade främlingen, »Episkt poem — på tio tusen vers — julirevolution — skrev det på stället — Mars om dagen, Apollo om natten — smällde av kanonen, knäppte på lyran.»

Ni var närvarande vid denna härliga scen?» sade mr Snodgrass.

»Närvarande! Skulle tro det — sköt av ett gevär — fick med detsamma en idé — rusade in i en vinhandel — skrev ned den — tillbaka igen — pang! pang! — en ny idé — vinhandeln igen — penna och bläck — tillbaka igen — hugg och skott — härlig dag, sir. — Sportsman, sir?» plötsligt vändande sig till mr Winkle.

»Något, sir!» svarade denne gentleman.

»Präktigt yrke, sir — präktigt yrke. — Hundar, sire?»

»Inte just nu», sade mr Winkle.

»Åh! bör hålla hundar — präktiga kreatur — sluga djur — hade en gång en egen hund — rapphönshund — märkvärdig instinkt — jagade en dag — gick in i en inhägnad — visslade — hunden stod — visslade igen — Ponto! — nej, det var inte värt, stock stilla — ropade på honom — Ponto! Ponto — ville inte röra sig — hunden förstenad — stirrande på en tavla — tittade upp — såg en inskription — ’Skogvaktaren har befallning att skjuta alla hundar, som träffas inom denna inhägnad’ — ville inte gå in — märkvärdig hund — dyrbart djur — mycket! — Vacker flicka, sir!» (till mr Tracy Tupman, som hade kastat åtskilliga anti-Pickwickska blickar på en ung dam som gick på vägen.)

»Mycket!» sade mr Tupman.

»Engelska flickorna inte så vackra som de spanska — präktiga varelser — gagatsvart här — mörka ögon — förtjusande former — ljuva varelse — sköna!»

»Ni har varit i Spanien, sir?» frågade mr Tupman.

»Bott där — i åratal!»

»Många erövringar, sir?» frågade mr Tupman.

»Erövringar! Tusentals. — Don Bolaro Fizzgigg. — Grand av Spanien — en enda dotter — donna Christina — ståtlig kvinna — älskade mig till vansinne — svartsjuk far — högsint dotter — vacker engelsman — Donna Christina förtvivlad — blåsyra — magpump i kappsäcken — operation verkställd — gamle Bolaro utom sig av förtjusning — samtycker till vår förening — förenar våra händer — floder av tårar — romantisk händelse — mycket!»

Och på detta sätt fortfor främlingen att prata för sig själv, till dess de kommo fram till värdshuset Tjuren vid Highstreet, där diligensen stannade.

»Ämnar ni taga in här, sir?» frågade Nathanael Winkle.