Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


den punkt där den unge mannen kämpade för sitt liv. — “Hör!” fortfor den gamle mannen. “Han ropar ånyo. Han lever ännu. Rädda honom. Heyling, rädda honom!”

»Främlingen log åter och stod orörlig som en bildstod.

»“Jag har förorättat er”, skrek den gamle mannen, i det han föll på knä och knäppte ihop sina händer. “Hämnas på mig; tag allt vad jag äger, tag mitt liv; kasta mig i vattnet vid edra fötter, och om människonaturen kan underlåta att kämpa för livet, skall jag dö utan att röra hand eller fot. Gör det, Heyling, gör det, men rädda min gosse! Han är så ung, Heyling — allt för ung för att dö!”

»“Hör mig”, sade främlingen och grep den gamle mannen hårt om handleden, “jag vill ha liv för liv, och här är ett. Mitt barn dog för sin fars ögon en vida mera kvalfull och plågsam död än den unge förtalaren av sin systers dygd nu går till mötes medan jag talar. Ni skrattade — skrattade er dotter i ansiktet, då döden redan hade satt sin stämpel därpå, skrattade åt våra lidanden då. Vad tänker ni nu om dem? Se dit, se dit!”

»Medan främlingen talade, pekade han ut mot havet. Ett svagt rop dog bort på dess yta; den döendes sista väldiga kamp satte de krusiga vågorna i rörelse för några sekunder, och det ställe, där han hade sjunkit ned i sin tidiga grav, kunde icke skiljas från vattnet, som omgav det.


Asterisk.svg


»Tre år därefter steg en herre ur sin vagn utanför porten till ett hus, varest bodde en London-advokat, som var känd för att just icke vara så särdeles samvetsgrann i fråga om de affärer han åtog sig, och anhöll om ett samtal mellan fyra ögon uti en sak av stor vikt. Ehuru han tydligen ännu var i sina bästa år, var hans ansikte likväl blekt, avtärt och insjunket, och det behövdes icke affärsmannens skarpa blick för att vid första ögonkastet se, att sjukdom eller sorger hade bidragit mera att framkalla en förändring i hans yttre än tidens hand allena kunde ha verkat under en dubbelt så lång livstid.

»“Jag önskar att ni måtte åtaga er en juridisk affär för min räkning”, sade främlingen.

Advokaten bugade sig och kastade en blick på ett stort paket, som den främmande herrn bar i handen. Den senare märkte blicken och fortfor.

»“Det är inte någon vanlig affär”, sade han, “och inte heller ha dessa papper kommit mig tillhanda utan mycken möda och stora kostnader.”

»Advokaten kastade en ännu mera nyfiken blick på paketet, varpå hans gäst löste upp det band, som höll det tillsammans, och visade honom en mängd reverser, några avskrifter av köpebrev och andra dokument.

»“På dessa papper”, sade han, “har den man, med vars namn de äro försedda, för några år sedan, som ni får se, lånat betydliga penningsummor. Det var en tyst överenskommelse mellan honom och de män, i vilkas händer dokumenten ursprungligen kommo, och av vilka jag efter hand köpt dem för tre eller fyra gånger deras nominella värde, att dessa lån skulle få omsättas till en viss tid, då de skulle infrias. Men en sådan överenskommelse är ingenstädes uttryckligen omtalad. Han har under den sista tiden lidit många förluster, och om han blev tvungen att inlösa alla dessa papper på en gång, skulle han lätt kunna bli totalt ruinerad.”

»“Hela summan stiger till åtskilliga tusen pund”, sade advokaten sedan han hastigt genomögnat papperen.

»“Ja, det gör den”, sade klienten.

»“Nå, vad är det då vi skola göra?” frågade juristen.

»“Göra!” genmälde klienten med plötslig häftighet. “Sätta varenda en av lagens maskiner i gång, använda varje knep, som slughet kan uttänka och nedrighet utföra; dåliga medel och goda; öppet kränkande av lagen, understött av dess skarpsinnigaste utövares hela list och slughet. Jag vill att han skall dö en långsam och kvalfull död. Ruinera honom; utmät och försälj hans gods och gårdar, driv honom från hus och hem och släpa honom som en tiggare på hans gamla dagar till gäldstuguhäktet för att låta honom dö där!”

»“Men omkostnaderna, min bäste sir, omkostnaderna!” anmärkte advokaten, sedan han övervunnit den första förvåningen. “Om gäldenären står på så där klena fötter, vem ska då betala omkostnaderna, sir?”

»“Nämn vilken summa som helst!” sade främlingen, vars hand skälvde så starkt, att han knappast kunde hålla den penna, han hade fattat, medan han talade. “Nämn vilken summa som helst, och den är er. Frukta inte att nämna den, människa! Jag ska inte anse den för stor, om jag därigenom kan vinna mitt mål.”

»Advokaten nämnde på måfå en betydlig summa såsom det förskott han önskade för att betrygga sig mot möjligheten av förlust; men mera i avsikt att se huru långt hans