dödsropen av hundrade drunknande olyckliga, som sammansmälte till ett enda tjut så att det överröstade elementernas stridsrop och återljöd och återljöd, till dess det tycktes genomtränga himlen, luften och oceanen. Men vilkens var det — detta gamla, gråhåriga huvud, som höjde sig över vattenytan och med dödsångest i blicken och rop på hjälp kämpade med vågorna? En enda blick, och han sprang över bord och simmade med kraftiga tag fram emot det. Han närmade sig det, han var tätt invid det. Det var hans drag. Den gamle mannen såg honom komma och sökte förgäves att undfly honom. Han fattade tag i honom och drog honom ned under vattnet. Ned, ned med honom, femtio famnar djupt! Hans motstånd blev allt svagare, till dess det slutligen upphörde. Han var död, han hade dödat honom och hade hållit sin ed.
»Allena och med bara fötter vandrade han fram över en väldig ökens glödande sand. Sanden kvävde och bländade honom, dess fina korn trängde in i själva porerna i hans hud och plågade honom så, att han var nära att bli vansinnig. Utrustad med övernaturlig styrka, vadade han genom sanden, till dess han, utmattad av ansträngning och törst, sjönk sanslös till marken. Vad var det för en doftande svalka, som återkallade honom till liv, vad var detta för ett sorlande ljud? Vatten! Det var verkligen en källa, och den klara, friska strömmen rann fram vid hans fötter. Han drack djupt av den, och nedkastande sina värkande lemmar på dess strand, försjönk han i ljuv hänryckning. Ljudet av steg, som närmade sig, väckte honom upp ur hans dvala. En gammal, gråhårig man vacklade fram för att släcka sin brännande törst. Det var åter han. Han slog sina armar kring den gamle mannens kropp och höll honom tillbaka. Han kämpade i förfärliga krampryckningar och ropade på vatten — blott en enda droppe vatten för att rädda sitt liv. Men han höll fast i den gamle mannen och betraktade med girig blick hans dödskamp, och då hans livlösa huvud sjönk ned på hans bröst, sparkade han liket ifrån sig med sin fot.
»Då febern lämnade honom, och medvetandet återvände, vaknade han för att finna sig rik och fri, för att höra, att den far, som skulle ha låtit honom dö i fängelse — skulle! som hade låtit dem, som voro honom dyrbarare än hans eget liv, dö av brist och den hjärtats sjukdom, som läkemedel icke kunna bota — hade blivit funnen död på sin äjderdunsbädd. Han vaknade upp till detta och mera; för att erinra sig det mål, för vilket han levde, och för att erinra sig, att hans fiende var hans hustrus egen far —— den man, som hade kastat honom i fängelse och som, då hans hustru och hans barn vid hans fötter hade tiggt om nåd, hade jagat dem bort från sin dörr. O, huru han förbannade den svaghet, som hindrade honom att stiga upp och verka för sin hämndeplan!
»Från skådeplatsen för sina förluster och sitt elände lät han sig föras till en lugn plats vid havskusten — icke i hopp om att återvinna sinnesfrid eller lycka, ty med den var det för evigt förbi, utan för att stärka sina krafter och tänka på sitt älsklingsämne. Och här skaffade honom någon ond ande tillfälle till hans första, förfärliga hämnd.
»Medan han en lugn afton satt bland strandklipporna och då och då lyfte upp huvudet, antingen för att betrakta en havsmåses flykt, eller för att med ögat följa den härliga, rosenröda strimma, som började mitt ute på oceanen och tycktes nå ända till dess rand, där solen gick ned, blev ställets djupa tystnad störd av ett högljutt rop om hjälp, och medan han lyssnade, oviss om han hade hört rätt, upprepades ropet med ännu större häftighet än förut, så att han sprang upp och skyndade bort åt det håll, varifrån det kom.
»Saken förklarade genast sig själv: på stranden lågo några klädesplagg kringspridda; ett mänskligt huvud var natt och jämnt synligt ett litet stycke från land, och en gammal man, som vred sina händer av förtvivlan, sprang fram och tillbaka och ropade på hjälp. Sjuklingen, som nu så tämligen återfått sina krafter, kastade av sig sin rock och skyndade ned till stranden, i avsikt att kasta sig i vattnet och draga den drunknande upp på land.
»“Skynda er, sir, för Guds skull! Hjälp, sir, hjälp, i himlens namn! Det är min son, sir, min enda son!”, sade den gamle mannen förtvivlad, i det han skyndade honom till mötes. “Min enda son, sir, och han håller på att dö för sin fars ögon.”
»Vid det första ord den gamle mannen talade, stannade främlingen i sitt språng och blev stående alldeles orörlig med korslagda armar.
»“Store Gud!” utbrast gubben och ryggade tillbaka — “Heyling!”
»Främlingen log, men teg.
»“Heyling!” sade den gamle mannen vilt. “Min gosse, Heyling. Min gosse, Heyling, min älskade gosse! — Se, se!” Och djupt flämtande, pekade den olycklige fadern på
