Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


på vårt oskyldiga barns uthungrade ansikte ha stärkt mig i utförandet av min plikt. Min första handling av vedergällning erinrar ni er nog; denna är min sista.”

»Gubben ryste, och hans händer sjönko kraftlösa ned vid hans sida.

»“I morgon lämnar jag England”, sade Heyling efter ett ögonblicks tystnad. “I afton överlämnar jag er åt den levande död, varåt ni invigde henne — ett hopplöst fängelse!”

»Han lyfte sina ögon upp till den gamle mannens ansikte och tystnade. Därpå lyfte han ljuset upp till hans ansikte, satte det sakta ifrån sig och lämnade rummet.

»“Laga att ni ser efter den gamle mannen”, sade han till kvinnan, i det han öppnade dörren och vinkade åt exekutionsbetjänten, att han skulle följa honom ut på gatan. “Jag tror att han är sjuk.” Kvinnan tillslöt dörren, skyndade hastigt uppför trappan och fann honom utan liv. Han hade dött av ett slaganfall.


Asterisk.svg


»Under en simpel gravsten på en av de fridfullaste och mest avsides liggande kyrkogårdarna i Kent, där vilda blommor blanda sig med gräset, och det mjuka landskapet runtomkring bildar den vackraste punkten i Englands trädgård, vila den unga moderns och hennes lilla gosses ben. Men faderns aska blandar sig icke med deras, och icke heller fann advokaten sedan denna sista afton den ringaste tråd till hans underliga klients senare historia.»

Då den gamle mannen hade slutat sin berättelse, gick han bort till klädhängaren, en krok i ett hörn, tog ned sin hatt och överrock, satte dem på sig med mycken betänksamhet och gick långsamt sin väg, utan att yttra ett enda ord vidare. Som herrn med de förgyllda knapparna hade fallit i sömn, och flertalet av sällskapet var ivrigt sysselsatt med den humoristiska bedriften att smälta ljustalg i hans grogg, begav sig mr Pickwick obemärkt bort, betalte sin egen och mr Wellers räkning och vandrade i denne herres sällskap ut genom Skatans och trädstubbens portal.



TJUGUANDRA KAPITLET

MR PICKWICK RESER TILL IPSWICH OCH UPPLEVER ETT ROMANTISKT ÄVENTYR MED ETT MEDELÅLDERS FRUNTIMMER I GULA PAPILJOTTER


»Är det där din husbondes saker, Sammy?» frågade den äldre mr Weller sin son, då denne trädde in på gården till Tjuren i Whitechapel med en nattsäck och en liten kappsäck.

»Sämre kunde ni ha gissat, farsgubbe», svarade den yngre mr Weller, i det han satte sin börda ifrån sig på gården och sig själv ovanpå den. »Min husbonde kommer själv strax hit.»

»Han kommer väl kuskande i droska, kan jag tänka?» sade fadern.

»Ja, han får sig två mils fara for åtta pence», svarade sonen. »Hur står det till med styvmor på morgonkvisten?»

»Klent, Sammy, klent», genmälde den äldre mr Weller med imponerande allvar. »Hon har nyligen gått över till metodisterna, Sammy, och hon är förskräckligt from, må du tro. Hon är alltför god för mig, Sammy — Jag känner att jag inte förtjänar henne.»

»Åh», sade mr Samuel, »det är mycket blygsamt av er.»

»Mycket!» svarade hans far med en suck. »Hon har fått tag i ett slags uppfinning för fullväxt folk att bli födda på nytt igen, Sammy — nya födelsen tror jag — att de kalla den. Jag skulle allt bra gärna se den inrättningen — satt i verket, Sammy. Skulle bra gärna se styvmor din född på ny kula. Skulle laga att hon finge sig en hygglig amma.»

I det mr Weller yttrade dessa ord, steg mr Pickwick ur en droska och trädde in på gården.

»Vacker morgon, sir!» sade den äldre mr Weller.

»Ja, mycket vacker», svarade mr Pickwick.

»Verkligen mycket vacker!» upprepade en rödhårig herre med en frågvis näsa och blå glasögon, som hade vältat sig ned ur en droska på samma gång som mr Pickwick. »Reser till Ipswich, sir?»

»Ja, det gör jag», svarade mr Pickwick.

»Högst eget sammanträffande! Jag ämnar mig också dit.»