Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Mr Pickwick bugade sig.

»Åker utanpå?» frågade den rödhårige herrn.

Mr Pickwick bugade sig åter.

»Nej, men så märkvärdigt! — Jag tänker också åka utanpå», sade den rödhårige. »Vi komma då riktigt att fara tillsammans!» Och den rödhårige herrn, som hade en mycket viktig min, var mycket vassnäst, talade mycket hemlighetsfullt och hade den fågellika vanan att knycka på huvudet för varje gång han talade, log helt belåtet, som om han hade gjort en av de märkvärdigaste upptäckter, som någonsin fallit på mänsklig visdoms lott.

»Det gläder mig mycket att få nöjet av ert sällskap, sir», sade mr Pickwick.

»Ja», sade den nykomne, »det är en god sak för oss båda, inte sant? Sällskap, ser ni — sällskap är — är — är en bra olika sak mot ensamhet — inte sant?»

»Här är mitt kort, sir», svarade mr Pickwick.

»Ah!» sade den rödhårige herrn, i det han lade in kortet i sin plånbok. »Pickwick! Mycket bra. Jag tycker om att veta en persons namn; det spar en hel hop obehag. Här är mitt kort, sir. Magnus, som ni ser, sir, Magnus är mitt namn. Ett ganska vackert namn, skulle jag tro, sir?»

»Verkligen ett mycket gott namn», sade mr Pickwick, som icke längre var i stånd att återhålla ett leende.

»Ja, jag tycker att det är det», återtog mr Magnus. »Det är ett gott namn framför det också, som ni kanske ser. Ursäkta, sir — om ni vill hålla kortet en smula på sned — så här — så faller dagern bättre på de fina strecken. Där ser ni det — Peter Magnus — låter bra, inte sant, sir?»

»Mycket!» svarade mr Pickwick.

»Egen omständighet med de här initialerna, sir», sade mr Magnus. »Ni torde observera — P. M. — post meridiem (eftermiddag). I hastiga biljetter till nära bekanta undertecknar jag mig “Eftermiddag”. Det roar mina vänner mycket, mr Pickwick.»

»Jag kan lätt fatta att det måtte bereda dem ett synnerligt nöje», sade mr Pickwick, i det han med en viss avund tänkte på huru lättroade mr Magnus' vänner måste vara.

»Nu är diligensen i ordning, go' herrar!» ropade stalldrängen.

»Äro alla mina saker med?» frågade mr Magnus.

»Allt är i ordning, sir.»

»Är den röda nattsäcken med?»

»Allt i ordning, sir.»

»Och den randiga nattsäcken?»

»Framtill, sir.»

»Och karduspapperspaketet?»

»Under sätet, sir.»

»Och läder-hattfordralet?»

»Alltsammans är med, sir.»

»Nå, kommer ni upp nu?» sade mr Pickwick.

»Ursäkta!» sade mr Magnus, stående på hjulet. »Ursäkta, mr Pickwick! I detta tillstånd av ovisshet kan jag inte gå in på att stiga upp. Jag är av den här karlens sätt alldeles övertygad om att läder-hattfodralet inte är med.»

Trots alla stalldrängens försäkringar måste hattfodralet fiskas upp från botten av packlådan, for att övertyga honom att det riktigt hade blivit instuvat, och sedan han hade lugnat sig i detta avseende, kände han en bestämd aning först att den röda nattsäcken blivit förlagd, och därefter att den randiga nattsäcken hade blivit stulen; och slutligen att karduspapperspaketet hade gått upp. Då han omsider med egna ögon hade övertygat sig om det ogrundade i alla dessa misstankar, samtyckte han att sätta sig upp utanpå diligensen, i det han anmärkte, att han nu kände sig fullt belåten och lycklig, sedan han lyft denna börda från sitt sinne.

»Jag tror att ni är liksom en smula orolig av er, sir?» frågade den äldre mr Weller, i det han sneglade på främlingen medan denna steg upp till sin plats.

»Ja, det är jag alltid i fråga om de där småsakerna», sade främlingen; »men nu är jag lugn — fullkomligt lugn.»

»Nå, det var väl det!» sade mr Weller. »Hjälp din husbonde upp på kuskbocken, Sammy. Det andra benet, sir! Så där ja! Hit med er hand, sir! Opp san! Ni var allt lättare när ni var pojke, sir.»

»Ja, det har ni nog rätt uti, mr Weller», sade mr Pickwick helt godmodigt, i det han pustande och flåsande slog sig ned på kuskbocken bredvid honom.

»Hoppa du opp bakpå, Sammy», sade mr Weller. »Se så, led ut dem nu, William. Akta er för portvalvet, go' herrar. Så där ja, William, nu är det bra.» Och uppåt Whitechapel gick det till beundran för hela befolkningen i detta ganska tätt befolkade kvarter.

Under tiden hade de kommit till vägbommen vid Mile End, och under de följande par milen rådde en djup tystnad, till dess den äldre mr Weller plötsligt vände sig till mr Pickwick och sade: