»Jag måste nu lämna dig min son Samiel, och ingen kan säga när jag härnäst får återse dig. Din styvmor har kanske gjort kol på mig, eller kanske har det hänt tusen andra saker, när du nästa gång frågar efter den berömde mr Weller på Belle Savage. Familjenamnet beror bra mycket på dig, Samiel, och jag hoppas, att du ska göra det all rättvisa. I alla mindre saker vet jag, att jag kan lita på dig som på mig själv, och därför vill jag bara ge dig följande råd. Om du nå'nsin uppnår dina femtio och skulle känna lust att gifta dig — lika mycket med vem — så stäng in dig i din kammare, om du har en för dig själv, och tag in förgift. Att hänga sig är så simpelt, så det kan då aldrig komma i fråga. Tag in förgift, min son Samiel, och du ska känna dig glad över det efteråt.» Med dessa ord såg mr Weller stadigt på sin son, vände sig långsamt om på hälen och försvann ur hans åsyn.
I den djupsinniga stämning, som dessa ord hade framkallat, vandrade mr. Samuel Weller bort från Stora Vita Hästen, då hans far hade lämnat honom, och sökte, sedan han styrt sin kosa mot St. Clements kyrka, att skingra sitt svårmod genom att vandra omkring på dess gamla område. Då han hade strövat omkring där en stund, befann han sig på ett avlägset ställe — ett slags gård av vördnadsvärt utseende — som, efter vad han upptäckte, icke hade någon annan utgång än den genom vilken han själv hade kommit in. Just som han ämnade vända om igen, stannade han liksom fastspikad vid marken av en plötslig syn, vilken syns väsende och beskaffenhet vi nu gå att beskriva.
Medan mr Samuel Weller stirrade på de gamla röda tegelstenshusen och då och då i sin djupa tankspriddhet blinkade åt någon rödblommig piga, som antingen drog upp en rullgardin eller öppnade ett sängkammarefönster, öppnades den gröna porten till en trädgård vid ändan av gården, och en mansperson trädde ut därigenom, stängde den noga efter sig och gick med hastiga steg fram mot det ställe, där mr Weller stod.
Han hade emellertid icke väl fått ögonen på mr Weller, förrän han stannade, som om han för ögonblicket icke rätt visste vad han skulle göra. Som den gröna porten var stängd bakom honom, och det icke fanns någon annan utgång än den framför honom, dröjde det emellertid icke länge, förrän han insåg, att han måste förbi mr Weller för att komma ut. Han återtog därför sin hastiga gång och närmade sig, seende rakt framför sig. Det märkvärdigaste med honom var, att han förvred sitt ansikte till de förfärligaste och mest förvånande grimaser, som man någonsin skådat. Aldrig hade naturens mästerverk blivit så vanställt av ett så utomordentligt, konstigt snidverk, som det varmed mannen i ett ögonblick överdrog sitt ansikte.
»Det var då högst besynnerligt!» tänkte mr Weller, då manspersonen närmade sig. »Jag hade kunnat svära på att det var han.»
Närmare kom manspersonen, och hans ansikte förvreds ännu förfärligare, ju närmare han kom.
»Jag skulle velat ta' det där svarta håret och de där mullbärsfärgade kläderna på min ed», sade mr Weller för sig själv; »men ett tocke där ansikte har jag då aldrig sett förut.»
I det mr Weller sade detta, antogo mannens drag en onaturlig, alldeles avskyvärd förvridning; men som han var tvungen att gå tätt förbi Sam, satte denne gentlemans forskande blick honom i stånd att, trots alla dessa ohyggliga ansiktsvrängningar, upptäcka något som hade en alltför stor likhet med Job Trotters små ögon, för att han skulle kunna misstaga sig därpå.»
»Hallå, sir!» ropade Sam i häftig ton.
Främlingen stannade.
»Hallå!» ropade Sam ännu mera bistert.
Karlen med det ohyggliga ansiktet såg med den största förvåning uppåt gården och nedåt gården och upp till fönstren i husen, kort sagt överallt, undantagandes på Sam Weller, och tog åter ett steg framåt, men hejdades av ännu ett rop.
»Hallå där, sir!» sade Sam för tredje gången.
Det var nu icke längre värt att låtsa okunnighet om varifrån rösten kom, varför främligen, som icke hade någon annan utväg, slutligen såg Sam rakt i ansiktet.
»Det hjälper inte, Job Trotter», sade Sam. »Sluta nu bara upp med de där galenskaperna. Ni är inte vacker nog för att ha råd att kasta bort så mycket av er skönhet. Sätt nu edra ögon på rätta stället igen, eller dänger jag dem ur skalln på er. Hör ni?»
Som mr Weller tycktes vara fast besluten att handla i dessa ords anda, lät mr Trotter sitt ansikte så småningom antaga dess naturliga uttryck och utbrast, i det han ryckte till av glad överraskning:
»Vad ser jag? Mr Walker!»
