TJUGUTREDJE KAPITLET
I VILKET SAMUEL WELLER BÖRJAR ATT ÄGNA SINA KRAFTER ÅT ATT GÖRA UPP RÄKNINGEN MELLAN HONOM OCH MR TROTTER
Tidigt den samma morgon, som inleddes av mr Pickwicks
äventyr med det där medelsålders fruntimret i gula
papiljotterna, satt den äldre mr Weller i ett litet rum i närheten
av stallgården och förberedde sig till sin resa till London.
På bordet framför honom voro en mugg öl, ett stycke kall oxstek och ett bröd av respektabelt omfång, åt vilka saker han ömsevis skänkte sin uppmärksamhet med den strängaste opartiskhet. Just som han hade skurit sig en väldig skiva av brödet, förmådde honom ljudet av en i rummet inträdande persons steg att vända sig om, och han såg nu sin son.
»God morgon, Sammy!» sade fadern.
Sonen steg fram till ölmuggen, nickade betydelsefull åt sin far och tog en djup klunk i stället för att svara.
»Inte så dåligt sugverk, Sammy», sade den äldre mr Weller, i det han såg ned i muggen, då hans förstfödde hade satt den halvtömd ifrån sig. »Du skulle ha blivit en ovanligt god ostra, Sammy, om du hade blivit född i den levnadsställningen.»
»Åh ja, jag förmodar att jag skulle ha skaffat mig min goda inkomst», svarade Sam, i det han kraftigt grep sig an med oxsteken.
»Det gör mig riktigt ont, Sammy», sade den äldre mr Weller, i det han, innan han drack, rörde upp ölet genom att beskriva små cirklar med muggen, »det gör mig riktigt ont, Sammy, att höra av din egen mun att du lät lura dig av den där mullbärsmannen. Ända till för tre dagar se'n trodde jag aldrig att någon med namnet Weller skulle låta draga sig vid näsan.»
»Naturligtvis alltid undantagandes då en änka var med i spelet», sade Sam.
»Änkor, Sammy», svarade mr Weller med en lätt färgskiftning, »änkor äro undantag från varje regel. Jag har en gång hört huru många vanliga fruntimmer en änka kan mäta sig med i fråga om att få bukt med en karl. Jag tror att det är tjugufem, men är inte rätt säker om det inte är flera.»
»Ja, det hinner det allt till», sade Sam.
»För övrigt», fortfor mr Weller, »är det en helt annan sak. Du vet vad doktorn sa' till domarn, Sammy, då han försvarade mannen som slog hustru sin med eldrakan, så ofta han var vid gott lynne. “I det hela taget, mylord”', sa' han, “är det en älskvärd svaghet.” Så säger jag också i fråga om änkor, Sammy, och du kommer att säga detsamma, då du blir så gammal som jag.»
»Ja, jag vet nog att jag borde haft bättre förstånd», sade Sam.
»Borde haft bättre förstånd!» upprepade mr Weller och slog i bordet med sin knutna hand. »Borde haft bättre förstånd! Jag känner en ung pojke, som inte på långt när fått en så god uppfostran som du, eftersom han inte fulla sex månader drivit omkring på gatorna, men som skulle ha blygts över att så där låta dra sig vid näsan — ja, blygs, Sammy!»
Upphetsad av denna bittra tanke, ringde mr Weller på klockan och begärde en mugg öl till.
»Nå ja, det är inte värt att tala om det nu», sade Sam. »Det har nu en gång skett och kan inte hjälpas, och det är ändå en tröst, som de alltid säga i Turkiet, när de hugga huve't av orätt person. Men ser ni, far, nu är det min tur, och får jag bara en gång väl tag i den där Trotter, så ska jag nog sköta honom som han är sjuk till.»
»Jag hoppas det, Sammy, jag hoppas det», svarade mr Weller. »Din skål, Sammy, och måtte du snart tvätta bort den där fläcken, som du satt på familjenamnet!»
Till ära för denna skål sväljde mr Weller i ett drag nära nog två tredjedelar av innehållet i den nyss anlända muggen, vilken han därefter räckte Sam, för att denne skulle tömma den, något som denne även ögonblickligen gjorde.
»Och nu, Sammy», sade mr Weller, i det han rådfrågade det stora, dubbelbottnade silverur, som hängde vid ändan av kopparkedjan, »nu är det tid att jag går till kontoret för att hämta min fraktsedel och få diligensen laddad; ty det är med diligenser, Sammy, som med gevär, de måste laddas mycket noga innan de gå av.»
Åt detta faderliga och yrkesmässiga skämt log den yngre mr Weller ett sonligt löje. Hans vördade fader fortfor i en högtidlig ton:
