»Den största fördelen härvid, mr Weller», fortfor Job, vars ögon fylldes av tårar, medan han talade, »är den, att jag blir i stånd att lämna min nuvarande tjänst hos den där dåliga människan och kan ägna mig åt en bättre och dygdigare vandel, som mera överensstämmer med den uppfostran jag fått, mr Weller.»
Vid dessa ord stack mr Trotter den ena snibben av den röda näsduken in i den ena ögonvrån och började åter att gråta.
»Vad går åt människan?» sade Sam förbittrad. »Vattenledningen i Chelsea är ett intet i jämförelse med er. Vad smälter ni för? Är det därför att ni vet med er själv, att ni är en skurk?»
»Jag kan inte behärska mina känslor, mr Weller», sade Job efter en kort paus. »När jag tänker på att min husbonde fattade misstankar om det där samtalet, jag hade med er och därför släpade mig bort i en postschäs, och, sedan han övertalat den söta unga damen att hon inte kände till honom, och mutat den gamla pensionsförestånderskan att göra detsamma, övergav henne för en bättre spekulation — ack, mr Weller, då går det en riktig rysning över mig.»
»Jaså, så att det gick så till?» sade mr Weller.
»Ja, det gjorde det verkligen», svarade Job.
»Nåväl», sade Sam, då de hade anlänt i närheten av värdshuset, »jag kunde ha lust att språka med er en smula, och om ni inte ska bort på något annat ställe, kunde ni gärna komma till Stora Vita Hästen i afton vid åttatiden.»
»Ni kan lita på att jag kommer», sade Job.
»Det är också det rådligaste», svarade Sam med en betydelsefull blick; »ty annars frågar jag kanske efter er på andra sidan om den gröna trädgårdsporten, och så kunde jag kanske komma att sticka ut er, förstår ni.»
»Jag kommer bestämt», sade mr Trotter och avlägsnade sig, sedan han med en synnerlig värme tryckt Sams hand.
»Akta er, Job Trotter, akta er», sade Sam, i det han såg efter honom, »annars blir jag en för mycket för er den här gången; ja, min själ blir jag så!»
Efter denna monolog och sedan han sett efter Job, till dess han icke längre kunde se honom, skyndade sig mr Weller in i sin herres sängkammare för att meddela honom nyheten.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
VARUTI MR PETER MAGNUS BLIR SVARTSJUK OCH DET MEDELÅLDRIGA FRUNTIMRET FÖRSKRÄCKT, VILKET BRINGAR PICKWICKARNE I DELO MED RÄTTVISAN
Då mr Pickwick hade kommit ned i det rum, där han och
mr Peter Magnus hade tillbragt den föregående aftonen,
fann han där nämnde herre med större delen av innehållet
i de två nattsäckarna, hattfodralet och
karduspapperspaketet till all möjlig fördel utställd på hans person, medan han
själv vandrade fram och tillbaka i rummet i ett tillstånd
av ytterlig spänning och oro.
»God morgon, sir», sade mr Peter Magnus. »Vad tycker ni om det här, sir?»
»Jo, verkligen mycket effektfullt», svarade mr Pickwick, i det han betraktade mr Peter Magnus' klädespersedlar med ett godmodigt leende.
»Ja, jag tror att det duger», sade mr Peter Magnus. »Mr Pickwick, jag har skickat upp mitt kort.»
»Jaså, har ni det?» sade mr Pickwick.
»Ja, och kyparn kom tillbaka med det besked, att hon vill taga emot mig klockan elva — klockan elva, sir; hon är nu nära tre kvart.»
Det var tydligt, att mr Peter Magnus led av en hög grad av oro, vartill brist på matlust, benägenhet att slå omkull tekök, ett spöklikt försök att vara skämtsam samt ett oemotståndligt begär att se på klockan varannan sekund, utgjorde de mest framstående symptomen.
»Hi, hi, hi!» fnissade mr Magnus, som låtsade vara upprymd, ehuru han flämtade av ängslan. »Nu fattas hon bara två minuter, mr Pickwick. Är jag blek, sir?»
»Inte mycket», svarade mr Pickwick.
En kort tystnad inträdde.
»Ursäkta, mr Pickwick, men har ni i edra dagar någonsin företagit er någonting dylikt?»
»Ni menar, om jag friat?»
»Ja.»
»Nej aldrig», svarade Pickwick med starkt eftertryck, »aldrig.»
