Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ni har således ingen ide om hur man bäst ska börja?» sade mr Magnus.

»Ja», sade mr Pickwick, »jag har visserligen bildat mig vissa föreställningar om den saken; men som jag inte underkastat dem erfarenhetens prövning, skulle det göra mig ont, ifall ni ansåge er böra ställa ert uppförande efter dem.»

»Jag skulle vara er i hög grad förbunden för varje slags råd, sir», sade mr Magnus och såg ännu en gång på klockan, vars visare nu pekade på nära fem minuter över elva.

»Nåväl, sir», sade mr Pickwick med den djupa högtidlighet, varmed denne store man förstod att, när han ville göra sina anmärkningar så slående, »jag skulle börja med att ägna fruntimrets skönhet och förträffliga egenskaper min hyllning, och därefter skulle jag övergå till min egen ovärdighet.»

»Mycket bra!» sade mr Magnus.

»Ovärdighet, likväl endast i jämförelse med henne, märk väl detta, sir», fortfor mr Pickwick ; »ty för att visa att jag inte var alldeles ovärdig, sir, skulle jag börja med att göra en kort skildring av mitt förflutna liv och min nuvarande ställning. Jag skulle visa, att jag för varje annan vore ett särdeles önskvärt parti, och därefter skulle jag utbreda mig över min kärlek och djupet av min tillgivenhet. Kanske skulle jag även känna mig frestad att fatta hennes hand.»

»Ja», sade mr Magnus, »jag inser, att detta vore en mycket viktig punkt.»

»Därefter skulle jag», fortfor mr Pickwick, som blev varmare allt eftersom ämnet framställde sig för hans ögon i mera glödande färger, »därefter skulle jag skrida till den öppna och enkla frågan: “Vill ni ha mig?” Och jag tror mig berättigad att antaga, att hon då skulle vända bort huvudet.»

»Ni tror, att detta kan antagas för givet?» sade mr Magnus. »Ty om hon inte gjorde det på rätta stället, kunde det åstadkomma förlägenhet.»

»Jag tror, att hon skulle göra det», sade mr Pickwick. »Därefter, sir, skulle jag trycka hennes hand, och jag tror — jag tror, mr Magnus — att jag, sedan jag hade gjort detta, förutsatt att jag inte fått ett avslag, skulle draga den näsduk, som min ringa kännedom om den mänskliga naturen föranleder mig att förmoda, att fruntimret i detta ögonblick skulle hålla för ögonen, åt sidan och stjäla en vördnadsfull kyss. Jag tror, att jag skulle kyssa henne, mr Magnus, och just vid detta stadium av saken är jag av den bestämda åsikten, att fruntimret, om hon nämligen vill ha mig, skulle viska ett blygt samtycke i mitt öra.»

Mr Magnus ryckte till, stirrade ett ögonblick stillatigande på mr Pickwicks intelligenta ansikte och tryckte därefter (klockan visade nu tio minuter över elva) varmt hans hand och rusade med förtvivlans mod ut ur rummet.

Mr Pickwick hade gått några steg fram och tillbaka, och då den lilla visaren på klockan, som hade följt den förra delen av hans exempel, hade kommit till den siffra, som betecknar halvtimmen, gick dörren upp. Han vände sig om för att mottaga mr Peter Magnus, men mötte i hans ställe mr Tupmans glada anlete, mr Winkles öppna fysionomi och mr Snodgrass' intelligenta drag.

Medan mr Pickwick hälsade dem välkomna, trippade mr Magnus in i rummet.

»Mina vänner, den herrn jag talade om, mr Magnus!» sade mr Pickwick.

»Er tjänare, mina herrar», sade mr Magnus, som tydligen befann sig i en mycket stark själsspänning. »Mr Pickwick, tillåt mig att få tala med er ett ögonblick.»

I det mr Magnus sade detta, stack han sitt finger in i mr Pickwicks knapphål, drog honom in i en fönstersmyg och sade:

»Gratulera mig, mr Pickwick! Jag följde ert råd alldeles efter bokstaven.»

»Och det visade sig lämpligt?» frågade mr Pickwick.

»Ja, det gjorde det, sir — kunde omöjligen ha varit bättre», svarade mr Magnus. »Mr Pickwick, hon är min!»

»Jag gratulerar er av allt mitt hjärta», svarade mr Pickwick, i det han med värme skakade sin nye väns hand.

»Ni måste se henne, sir», sade mr Magnus. »Den här vägen, om ni behagar. Ursäkta oss ett ögonblick, mina herrar.» Och skyndande förut, drog mr Peter Magnus mr Pickwick ut ur rummet. Vid den närmaste dörren ute i förstugan stannade han och knackade sakta på.

»Stig in!» sade en kvinnlig stämma. Och in gingo de.

»Miss Witherfield», sade mr Magnus, »tillåt mig att presentera för er min synnerligt gode vän, mr Pickwick. Mr Pickwick, jag anhåller att få göra er bekant med miss Witherfield.»

Damen befann sig i andra ändan av rummet, och i det mr Pickwick bugade sig, tog han sina glasögon upp ur västfickan och satte dem på sig. Men han hade icke väl slutat därmed, förrän han med ett utrop av överraskning drog sig