Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


nad för sig själv och till föga uppbyggelse för borgmästaren, ifall han icke i detsamma hade blivit ryckt i ärmen av mr Weller, med vilken han genast fördjupade sig i ett så allvarligt samtal, att han lät borgmästarens fråga obemärkt halka förbi. Mr Nupkins var icke den som gjorde en dylik fråga två gånger, och han skred därför efter ännu en inledande hostning och under rättsbetjänternas vördnadsfulla och beundrande tystnad till avkunnande av sin dom.

Han pliktfällde Weller till två pund för det första och till tre pund för det andra överfallet. Winkle pliktfällde han till två och Snodgrass till ett pund, varjämte han bjöd dem att förplikta sig att hålla fred med alla hans majestäts undersåtar och framför allt med hans lydige tjänare, Daniel Grummer.

Pickwick och Tupman hade han redan dömt att ställa borgen.

Så snart borgmästaren hade förkunnat domen, trädde mr Pickwick, åter med ett leende på sitt godmodiga anlete, fram och sade:

»Jag ber herr borgmästaren om ursäkt, men jag skulle vilja anhålla om ett enskilt samtal med honom rörande en sak av största vikt för honom själv.»

»Vad för slag?» sade borgmästaren.

Mr Pickwick upprepade sin anhållan.

»Det var då verkligen en högst ovanlig begäran», sade borgmästaren. »Ett enskilt samtal!»

»Ja, ett enskilt samtal», svarade mr Pickwick med mycken bestämdhet. »Jag skulle bara önska, att min betjänt finge vara närvarande därvid, eftersom en del av de upplysningar jag önskar att meddela, härrör från honom.»

Mr Nupkins övervägde saken ett ögonblick med sig själv, reste sig därefter upp från sin stol, bad mr Pickwick och Sam följa honom och gick förut in i ett litet rum, som ledde ut till domsalen. Sedan han uppmanat mr Pickwick att gå bort i andra ändan av det lilla rummet, i det han själv höll handen på den halvöppna dörren för att genast kunna taga till flykten, ifall minsta tillstymmelse till fientligheter skulle visa sig, förklarade sig mr Nupkins villig att lyssna till upplysningen, varuti den än månde bestå.

»Jag går genast till saken, sir», sade mr Pickwick; »den rör i hög grad er själv och ert anseende. Jag har all anledning tro, sir, att ni mottager en grov bedragare i ert hus.»

»Två!» inföll Sam. »Det finns ingen som går upp mot Mullbäret, anbelangande lipande och skurkstreck.»

»Kort sagt, sir», sade mr Pickwick, »har min betjänt rätt i den förmodan, att en viss kapten Fitz-Marshall brukar komma hit på besök? Ty», tillade mr Pickwick, då han såg att mr Nupkins, full av förtrytelse, ämnade avbryta honom, »ty om så förhåller sig, så vet jag att han är —»

»Tyst! tyst!» sade mr Nupkins och tillslöt dörren. »Vad vet ni om denne person?»

»Att han är en samvetslös äventyrare — en dålig människa — en varelse, som plundrar samhället och gör lättrogna människor till sina offer, sir, till sina förhånade, utskrattade, olyckliga offer, sir», sade den upphetsade mr Pickwick.

»Bevare mig», sade mr Nupkins, som blev blodröd i ansiktet och genast ändrade hela sitt sätt — »bevare mig, mr —»

»Pickwick», sade Sam.

»Pickwick», sade borgmästaren — »bevare mig, mr Pickwick — var god och sitt ned — ni kan aldrig mena vad ni säger. Kapten Fitz-Marshall!»

»Kalla honom inte kapten», sade Sam, »och intet Fitz-Marshall heller, ty han är ingendera delen. Han är en kringflackande komediant, det är han, och hans namn är Jingle; och om det någonsin funnits en ulv i mullbärskläder, så är det Job Trotter.»

»Ja, det är verkligen sant, sir», sade mr Pickwick, till svar på borgmästarens förvånade blick. »Mitt ärende här i städen består uti att blotta den person, om vilken vi nu tala.»

Och nu började mr Pickwick att giva den förskräckte mr Nupkins en kort skildring av alla mr Jingles nedrigheter. Han berättade huru han först hade träffat tillsammans med honom; huru han hade rymt bort med miss Wardle; huru han beredvilligt hade avstått denna dam mot en ersättning i penningar; huru han hade lurat honom (mr Pickwick) nattetid in i en flickpension, och huruledes han (mr Pickwick) nu ansåg det för sin plikt att yppa, att han hade falskeligen antagit det namn och den titel han nu uppgav.

Under det berättelsen pågick, rusade allt det varma blodet i mr Nupkins kropp upp i snibbarna på hans öron. Han hade sammanträffat med kaptenen vid en kappränning där i trakten. Förtrollad över hans långa lista på aristokratiska bekantskaper, hans vidsträckta resor och hans fina sätt, hade mr och mrs Nupkins och miss Nupkins förevi-