om att han skulle vidtaga något avgörande steg? Jag är fullkomligt övertygad att ingen skulle vilja tro det — ja, det är jag.»
»Men, min söta vän», fortfor mr Nupkins, »du sade ju själv, att du tyckte så mycket om kapten Fitz-Marshall! Du bjöd ju honom ständigt hit, och förspillde intet tillfälle att föra in honom hos andra.»
»Ja, var det inte det jag sade, Henriette?» utbrast mrs Nupkins, vädjande till sin dotter med minen hos en djupt förorättad kvinna. »Sade jag inte att din pappa skulle vända upp och ned på sanningen och skjuta hela skulden på mig? Sade jag inte det?» Och nu började mr Nupkins att snyfta.
»Ack, pappa!» sade miss Nupkins i förebrående ton och började ävenledes att snyfta.
»Är det inte nästan för mycket, att han, sedan han bragt all denna skam och detta åtlöje över oss, nu förebrår mig, att jag varit skulden därtill?» utbrast mrs Nupkins.
»Huru skola vi väl någonsin kunna visa oss bland folk?» sade miss Nupkins.
»Huru skola vi kunna se Porkenhams i ansiktet?» sade mrs Nupkins.
»Eller Griggs?» sade miss Nupkins.
»Eller Slumkintowkens?» sade mrs Nupkins. »Men bryr sig väl din far om det! Vad bekymrar det honom?» Och vid denna smärtsamma betraktelse grät mrs Nupkins av djup själsångest, och miss Nupkins gjorde henne sällskap.
Mrs Nupkins' tårar fortforo att strömma med stor hastighet, till dess hon fått en smula tid på sig att övertänka saken, då hon kom till den slutsats, att det bästa man kunde göra, var att bedja mr Pickwick och hans vänner att stanna till dess kaptenen kom, och att då förskaffa mr Pickwick det tillfälle han sökte. Visade det sig då, att han hade talat sanning, kunde kaptenen visas på porten, utan att man behövde göra någon offentlig skandal därav, och sedan kunde man lätt förklara Porkenhams hans försvinnande genom att säga, att han genom sin familjs inflytande vid hovet hade fått anställning som generalguvernör på Sierra Leone eller Sangur Point eller någon annan del av dessa hälsosamma klimat, som till den grad tjusa européerna, att de, när de en gång väl kommit dit, nästan aldrig kunna förmå sig att återvända.
Då mrs Nupkins torkade sina tårar, torkade även miss Nupkins sina, och mr Nupkins var mycket glad att få arrangera saken så, som mrs Nupkins hade föreslagit. Mr Pickwick och hans vänner blevo därför, sedan de avtvättat alla spåren av den tidigare sammandrabbningen, förda in till damerna och därefter till middagsbordet, och mr Weller, i vilken borgmästaren med den honom egna skarpsyntheten inom mindre än en halvtimme hade upptäckt en av de hyggligaste och mest städade varelser man kunde skåda, överlämnades i mr Muzzles vård med den uttryckliga befallning, att han skulle taga honom med sig och på bästa sätt sörja för hans förplägning.
Muzzle efterkom befallningen och förde mr Weller med mycken artighet in i köket.
»Mary», sade Muzzle till den täcka huspigan, »det här är mr Weller, en gentleman, som herrn skickat ned för att få det så trevligt som möjligt.»
»Och er herre vet nog vad han gör — och har just precis skickat mig till det rätta stället», sade mr Weller med en beundrande blick på Mary. »Om jag vore herre här i huset, skulle jag alltid finna det tervligt där Mary vore.»
»Åh, bevare mig, mr Weller!» sade Mary och rodnade.
»Nej, jag har då väl aldrig hört på maken!» utropade kokerskan.
»Kors i allan dar, kokerska, jag höll rent av på att glömma er!» sade mr Muzzle till kokerskan. »Mr Weller, låt mig få presentera er!»
»Hur står det till, min nådiga?» sade mr Weller. »Mycket glad över att få se er och hoppas att vår bekantskap ska vara länge, sa' herrn om fempundssedeln.»
Då denna representationsceremoni var undanstökad, drog sig kokerskan och Mary tillbaka till kökskammaren för att fnissa i tio minuter, och då de, fnissande och rodnande, kommo tillbaka, slog man sig ned vid middagsbordet.
Mr Wellers lediga och obesvärade sätt och flytande talgåvor utövade ett så oemotståndligt inflytande på hans nya vänner, att de innan halva middagen var förbi hade kommit på den förtroligaste fot med honom och erhållit en fullständig berättelse om Job Trotters galgstreck.
»Jag har aldrig kunnat med den där Job», sade Mary.
»Det borde ni heller aldrig kunna, min söta», svarade mr Weller.
»Och varför inte?»
»Därför att fulhet och nedrighet aldrig bör stå på förtrolig fot med skönhet och dygd», svarade mr Weller. »Inte sant, mr Muzzle?»
