Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jo, det har ni min själ rätt i», svarade denne gentleman.

Här började Mary att skratta och sade att det var kokerskan som narrade henne, och så skrattade kokerskan och sade, att hon inte hade gjort det.

»Jag har inte något glas», sade Mary.

»Drick med mig, min söta», sade mr Weller. »Sätt edra läppar till den här bägarn, så kan jag kyssa dem genom ombud.»

»Åh, ni borde blygas, mr Weller!»

»Varför skulle jag blygas, min söta?»

»Över att tala så där.»

»Äh, prata inte persilja; det är inte något ont i det. Det är bara naturens ordning — inte sant, kokerska?»

»Se så, kom nu inte med edra dumheter till mig!» svarade kokerskan helt förtjust, och så började kokerskan och Mary åter att skratta, så att sistnämnda unga dam genom de förenade verkningarna av öl, mat och skratt bragtes till randen av kvävning — en oroande kris, vilken hon endast övervann genom diverse dunkningar i ryggen och andra nödvändiga uppmärksamheter, vilka mr Weller på det artigaste sätt slösade henne.

Mitt under all denna trevnad och munterhet hördes en högljudd ringning på trädgårdsporten, som genast åtlyddes av den unga gentleman, som intog sina måltider i tvättstugan. Mr Weller var fördjupad i sina uppmärksamheter mot den vackra husjungfrun; mr Muzzle utövade flitigt värdskapet vid bordet, och kokerskan hade just slutat att skratta för att föra en väldig bit till munnen, då köksdörren gick upp, och in trädde mr Job Trotter.

Vi sade att mr Job Trotter trädde in, men denna uppgift utmärker sig icke för vår vanliga samvetsgranna noggrannhet. Dörren gick upp, och mr Trotter visade sig. Han skulle ha trätt in och stod just i begrepp att göra det; men då han i detsamma fick sikte på mr Weller, tog han ovillkorligen ett steg tillbaka och stod alldeles orörlig av förvåning och förfäran och stirrade på den oväntade scen, som visade sig för hans ögon.

»Se där är han!» ropade Sam, i det han helt förtjust reste sig upp. »Vi talade om er just nu. Hur står det till? Var har ni varit? Stig in!»

Och läggande sin hand på den motståndslöse Jobs mullbärsfärgade krage, drog mr Weller honom in i köket, stängde dörren i lås, och räckte nyckeln åt mr Muzzle, som helt lugnt gömde den i en sidoficka.

»Nå, se det här var trevligt!» utbrast Sam. »Tänk bara, att min husbonde har det nöjet att träffa er husbonde där uppe, medan jag har den glädjen att träffa er här nere? Nå, hur står det till, och hur ser det ut med den där kramhandelsaffärn? Vet ni, att jag är riktigt glad över att få träffa er! Så glad och munter ni ser ut! Och så nöjd och belåten att få se oss — det gör det så mycket trevligare», sade Sam. »Sitt ner! sitt ner!»

Mr Trotter lät sig tryckas ned på en stol vid spisen. Han kastade sina små ögon först på mr Weller och sedan på mr Muzzle, men sade ingenting.

»Hör nu, jag ska säga hur det står till, unge man», sade mr Muzzle högtidligt, högligen förbittrad över de båda sista anspelningarna; »det här fruntimret här (pekande på kokerskan) ämnar sig liksom gå i bunkalag med mig; och om ni understår er, sir, att tala om något kramhandleri tillsammans med henne, så sårar ni mig på ett av de ömmaste ställen, som den ena karln kan såra den andra på. Förstår ni det, sir?»

Här stannade mr Muzzle, som hade höga tankar om sin vältalighet, varuti han liknade sin herre, för att vänta på ett svar.

Men som mr Trotter icke svarade, fortfor mr Muzzle i samma högtidliga ton:

»Det är ganska troligt, sir, att ni inte ännu på flera minuter kommer att behövas där uppe, eftersom min herre just nu håller på att göra upp räkningen med er herre, sir, och således har ni tid på er till ett litet enskilt samtal med mig, sir. Förstår ni det, sir?»

Mr Muzzle stannade åter för att vänta på svar, men åter gäckade honom mr Trotter.

»Nåväl då», sade mr Muzzle, »jag vill ogärna förklara mig i damernas närvaro, sir, men sakens trängande plikt torde ursäkta mig. Kökskammaren är ledig, sir, och om ni nu vill stiga dit in, sir, så ser mr Weller efter att allt går riktigt och ärligt till, och så kunna vi där ha vår ömsesidiga tillfredsställelse tills klockan ringer. Kom med, sir!»

I det mr Muzzle yttrade dessa ord, tog han ett steg eller två mot dörren, och, för att bespara tid, började han under vägen att taga av sig rocken.

Nu hörde icke kokerskan väl slutorden i denna vildsinta utmaning och såg mr Muzzle på väg att sätta den i verket,