»Nå», sade en gäll kvinnoröst i samma ögonblick Sam stack in huvudet genom dörren, »vad önskar ni, unge man?»
Sam såg sig om åt det håll, varifrån rösten hade utgått. Den kom från en tämligen korpulent dam med ett välmående utseende, som satt vid kaminen i skänkrummet och blåste på elden för att få tepannan att koka. Hon var icke allena; ty på andra sidan av kaminen satt på en högkarmad stol en karl i trådslitna kläder, med en rygg nästan lika lång och styv som stolens, vilken genast ådrog sig Sams synnerliga och särskilda uppmärksamhet.
Han var en finnig, rödnäst man, med med ett långt, magert ansikte och ett par ögon snarlika en skallerorms — tämligen vassa, men bestämda och elaka. Han bar mycket korta benkläder och svarta bomullsstrumpor, vilka, i likhet med den övriga kostymen, hade en stark skiftning i det roströda. Hans blickar voro stela och styva, något som däremot icke var fallet med hans vita halsduk, vars långa, pjaskiga snibbar dinglade ned över hans tätt hopknäppta väst på ett högst sluskigt och ruskigt sätt. Ett par gamla, utnötta kontorshandskar, en bredskyggig hatt och ett urblekt grönt paraply, genom vars botten en mängd fiskben stucko fram, liksom för att motväga bristen av ett handtag på den motsatta ändan, lågo på en stol bredvid honom, och som de voro hoplagda på ett mycket ordentligt och omsorgsfullt sätt, tycktes de antyda, att karlen, vilken han nu var, icke så snart ämnade avlägsna sig.
För att icke göra den rödnäste mannen orätt, måste det även medgivas, att det skulle varit långt ifrån förståndigt av honom, ifall han hyst en sådan avsikt, ty att döma av hans utseende, skulle han ha ägt en högst önskvärd krets av bekanta, ifall han förnuftigtvis kunnat vänta att få det bättre på ett annat ställe. Elden flammade livligt under pustens inverkan, och tepannan sjöng och puttrade muntert under inverkan av båda. En liten bricka med nödig teattiralj stod på ett bord, ett fat med i smör stekt bröd fräste sakta framför elden, och den rödnäste mannen själv var ivrigt sysselsatt med att förvandla en stor brödskiva till samma slags behagliga föda med tillhjälp av en lång stekgaffel av mässing. Bredvid honom stod ett glas sjudhet toddy, tillagad av ananasrom med citronskiva uti, och för varje gång den rödnäste mannen stannade för att hålla upp brödskivan, i avsikt att förvissa sig om huru det skred framåt med den, smuttade han litet av den varma romtoddyn och log åt den trinda och välmående damen, medan hon pustade på elden.
Sam var så fördjupad i betraktelsen av denna trevliga scen, att han lät den trinda damens första fråga gå sig obemärkt förbi. Först sedan den blivit upprepad två gånger, och vardera gången i en ännu mera gäll ton, blev han medveten om det opassande i sitt uppförande.
»Är gubben inne?» frågade Sam till svar på frågan.
»Nej, det är han inte», svarade mrs Weller; ty den trinda damen var ingen annan än den med döden avgångne mr Clarkes forna änka och universalarvinge; »nej, det är han inte, och inte väntar jag honom heller.»
»Han kommer väl hem i dag ändå?» sade Sam.
»Kanske, och kanske också inte», svarade mrs Weller, i det hon bredde smör på den rostade brödskiva, varmed den rödnäste mannen nyss hade blivit färdig, »jag vet det inte, och vad mera är, jag bryr mig heller inte om att veta det. Läs en bön, mr Stiggins.»
Den rödnäste mannen gjorde såsom han var ombedd och började genast med glupsk aptit att angripa det rostade brödet.
Sam skred nu till verket med att lägga armen över halvdörren till skänken, helt kallt låsa upp den och i största lugn stiga in.
»Hur står det till, styvmor?» sade Sam.
»Minsann, tror jag inte att han är en Weller!» sade mrs Weller, i det hon lyfte sina ögon upp mot Sams ansikte med ett ingalunda belåtet uttryck i sitt anlete.
»Jag skulle nästan tro det», sade den orubblige Sam, »och jag hoppas att den ärevördige herrn här ursäktar mig, då jag säger, att jag skulle önska, att jag vore den Weller, som rår om er, styvmor.»
Detta var en tveeggad artighet, i det han antydde, att mrs Weller var ett högst behagligt fruntimmer samt att mr Stiggins hade ett prästerligt utseende. Den gjorde också genast ett betydligt intryck, och Sam fullföljde sin fördel genom att kyssa sin styvmor.
»Seså, bort med er!» sade mrs Weller och stötte honom åt sidan.
»Ni borde blygas, unge man», sade den andlige herrn med röda näsan.
»Ursäkta, sir, ursäkta!» sade Sam. »Ni har mycket rätt, det passar sig inte, när ens styvmor är ung och vacker, sir — inte sant?»
