Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Men käranden måste vinna», fortfor mrs Cluppins.

»Ja, det vill jag hoppas», sade mrs Bardell.

»Åh, vad den saken angår, så kan det inte finnas något tvivel», yttrade mr Sanders.

»Ja», sade Sam, i det han steg upp och satte ifrån sig sitt glas, »allt vad jag kan säga, är, att jag önskar att ni måtte vinna.»

»Tack ska ni ha, mr Weller!» sade mrs Bardell med värme.

»Och vad nu anbelanger Dodson & Fogg och andra hyggliga och hederliga människor av samma profession», fortfor mr Weller, »som befatta sig med tocka där saker på speklation och hetsa ihop folk gratis utan betalning och skicka ut sina skrivare för att upptäcka små tvister mellan grannar och bekanta, vilka ha lust att få dem avgjorda vid rätten — ja, så kan jag inte säga annat om dem, än att jag önskar att de måtte få den lön, jag gärna ville ge dem.»

»Ja, Gud give att de måtte få den lön, som varje ädelt och gott hjärta unnar dem!» sade den belåtna mrs Bardell.

»Det säger jag ja och amen till», genmälte Sam ; »i sådant fall skulle de nog få en god och fet utkomst. Och nu får jag önska er god natt, mina damer.»

Till stor tröst för mrs Sanders fick Sam tillåtelse att avlägsna sig utan någon värdinnans hänsyftning på grisfötterna och den stekta osten, vilka födoämnen damerna kort därefter, med det ungdomliga bistånd, som unge herr Bardell kunde lämna, läto vederfaras en så fullständig rättvisa, att de totalt försvunno till följd av deras ihärdiga ansträngningar.

Mr Weller begav sig tillbaka till George och Gamen och berättade troget för sin husbonde de kännetecken på Dodson & Foggs skarpa praktik, vilka han hade lyckats att komma underfund med under sitt besök hos mrs Bardell. Av ett samtal med mr Perker den följande dagen blev mr Wellers uppgift mer än bestyrkt, och mr Pickwick förberedde sig således till sitt julbesök i Dingley Dell med den angenäma förväntan, att två eller tre månader därefter en process rörande fordrat skadestånd för brutet äktenskapslöfte skulle mot honom anhängiggöras vid civilrätten, därvid käranden skulle ha hela fördelen icke blott av omständigheternas makt, utan även till på köpet av Dodson & Foggs skarpa praktik.



TJUGUSJUNDE KAPITLET

SAMUEL WELLER GÖR EN PILGRIMSFÄRD TILL DORKING OCH HÄLSAR PÅ SIN STYVMOR


Som det ännu var två dagar till den för Pickwickarnes resa till Dingley Dell bestämda dagen, satte sig mr Weller, sedan han tidigt intagit sin middag, ned i ett litet gårdsrum på George och Gamen för att fundera på huru han bäst skulle använda mellantiden. Det var en utmärkt vacker dag, och han hade icke övervägt saken i tio minuter, förrän han plötsligt kände sig sonligt och kärleksfullt stämd och till den grad genomträngd av insikten om att det var hans plikt att fara ned och besöka sin far och hälsa på sin styvmor, att han förvånade sig över att han hade kunnat vara så tanklös, att denna moraliska förpliktelse aldrig förr hade runnit honom i hågen. Ivrig att gottgöra sin förra försummelse utan en enda timmes vidare uppskov, gick han genast upp till Pickwick och bad om tillåtelse att få resa bort i detta prisvärda ändamål.

»Ja, du må gärna resa, Sam», sade mr Pickwick.

»Tackar så mycket, sir», svarade mr Weller, och sedan han gjort sin bästa bugning och tagit på sig sina bästa kläder, satte sig Sam upp på Arundel-diligensen och for till Dorking.

Markisen av Granby var på mr Wellers tid ett verkligt mönster för ett lantvärdshus av bättre klassen — tillräckligt stort för att vara bekvämt och nog litet för att vara trevligt. Fönstret i skänkrummet företedde skådespelet av en utvald samling geranier och en omsorgsfullt avdammad rad av spritflaskor. De öppna luckorna buro en hel mängd förgyllda inskrifter, innehållande lovtal över goda sängar och fina viner, och den utvalda gruppen av bönder och stalldrängar vid stalldörren samt vattenhon gav ett förment bevis på den ypperliga beskaffenheten av det öl och brännvin som såldes därinne. Då Sam Weller hade stigit ned från diligensen, stannade han ett ögonblick för att med en erfaren resandes blick iakttaga alla dessa små kännetecken till en livlig rörelse, och sedan han gjort detta, gick han in, helt belåten med allt vad han hade skådat.