vilka samtliga konstgrepp den obevekliga kabiljon hårdnackat motstår, till dess konduktörens händer ger en knuff mitt på korgen, varvid den plötsligt dyker ned i packrummet, och med den huvudet och axlarna på konduktören själv, vilken, då han icke hade beräknat att det skulle bli ett så brått slut på kabiljons passiva motstånd, gör en högst oväntad kullerbytta till alla bärarnas och de övriga kringståendes stora förtjusning. Härvid ler mr Pickwick med mycken godlynthet, tager en shilling upp ur sin västficka och ber konduktören, då denne kravlat sig upp ur lådan, att dricka hans skål i ett glas varm toddy, varvid konduktören även ler, och herrar Snodgrass, Winkle och Tupman göra likaledes.
Konduktören och mr Weller försvinna för en fem minuter, antagligen för att intaga toddyn, ty de lukta mycket starkt därav, då de komma tillbaka; kusken sätter sig upp på bocken; mr Weller hoppar upp bakpå; Pickwickarna draga sina överrockar ihop över sina ben och sina ytterhalsdukar över sina näsor; stalldrängarna taga täckena av hästarna; kusken ropar sitt muntra: »Allt klart!» och så bär det av.
De ha skramlat genom gatorna och guppat över stenarna och komma omsider ut på släta, öppna fältet. Hjulen fara lätt över den hårda, frusna marken, och hästarna, som vid en rask smäll med piskan sätta sig i trav, ila framåt vägen, som om hela lasset bakom dem, diligensens passagerare, kabiljo, ostronkaggar och alltsammans endast vore en fjäder vid deras hovar.
Några få små hus, som ligga spridda på ömse sidor om vägen, beteckna inkörseln till en köpstad eller by. De livliga tonerna från konduktörens horn vibrera i den klara, kalla luften.
Och nu blåser hornet ett muntert stycke, medan diligensen rullar genom en liten köpstads dåligt stenlagda gator, och kusken löser upp spännet, som sammanhåller hans tömmar, och gör sig i ordning att kasta dem ifrån sig i samma ögonblick han stannar. Mr Pickwick dyker upp ur sin överrockskrage och tittar sig omkring med stor nyfikenhet, och då kusken märker detta, underrättar han mr Pickiwick om stadens namn och berättar honom att det var torgdag där i går, vilka båda upplysningar mr Pickwick meddelar sina kamrater, vilka därpå även dyka upp ur sina överrockskragar och likaledes se sig omkring. Mr Winkle, som sitter på ytterkanten med det ena benet dinglande i vädret, är nära att bli nedkastad på gatan, i det diligensen slingrar sig omkrihg det skarpa hörnet vid hökarens bod och vänder in på torget, och innan ännu mr Snodgrass, som sitter vid hans sida, övervunnit sin förskräckelse, hålla de utanför gästgivaregården, där friska hästar med täcken på redan stå och vänta. Kusken kastar ifrån sig tömmarna och stiger själv ned, och de andra utanpå sittande passagerarna kravla sig likaledes ned, med undantag av dem som icke ha synnerlig lit till sin förmåga att kravla sig upp igen och därför stanna där de äro och stampa med fötterna mot diligensen för att värma dem, medan de med längtansfulla ögon och röda näsor betrakta den muntra elden i skänkrummet och järnekskvistarna med de röda bären, vilka pryda fönstren.
Men konduktören har i mjölboden avlämnat det karduspapperspaket, som han tog ur den lilla väska, som hänger över hans axel i en läderrem, och har sörjt för att hästarna blivit ordentligt förspända och har kastat sadeln, som han fört med sig från London, ned på gatan, och har deltagit i en rådplägning mellan kusken och stalldrängen rörande det grå stoet, som förliden tisdag stötte sitt ena framben, och han och mr Weller äro i fullkomlig ordning frampå, och den gamle herrn inne i vagnen, som hela tiden haft fönstret nedsläppt fulla två tum, har åter dragit upp det, och täckena äro avtagna, och alla äro färdiga att fara.
»Allt klart!» och så bär det av igen. Ytterhalsdukar dragas upp, överrockskragar sättas åter i sitt förra skick, gatläggningen upphör, husen försvinna, och åter fara de framåt den öppna landsvägen, där den friska, klara luften blåser dem i ansiktet och gläder dem ända in i hjärtat.
Sådan var gången av mr Pickwicks och hans vänners resa med »Muggleton-Telegrafen» på vägen till Dingley Dell, och klockan tre samma eftermiddag stå de alla välbehållna och väl till mods på trappan till Blåa Lejonet, sedan de under vägen förtärt tillräckligt med öl och rom för att ha kunnat trotsa kölden, som band jorden med sina järnbojor och vävde sitt vackra nätverk över träd och häckar. Medan mr Pickwick var ivrigt sysselsatt med att räkna ostronfjärdingarna och inspektera kabiljons återuppståndelse, kände han sig sakta dragen i sina rockskört och upptäckte, då han såg sig om, att den individ, som hade begagnat detta medel för att tillldraga sig hans uppmärksamhet, icke var någon annan än mr Wardles favoritpage, bättre känd för denna osminkade berättelses läsare under hedersnamnet den feta pojken.
