Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Aha!» sade mr Pickwick.

»Aha!» sade den feta pojken.

Och i det han sade detta, stirrade han från kabiljon bort till ostronkaggarna och fnissade förnöjt. Han var fetare än någonsin.

»Du blomstrar ju som en ros, min unge vän», sade mr Pickwick.

»Jag har suttit och sovit vid elden i skänkrummet», svarade den feta pojken, som under en timmes lur hade glödgat upp sig till samma färg som en nybränd tegelsten. »Herrn har skickat mig hit med kärran för att hämta edra saker, och han skulle även, gärna velat skicka några ridhästar; men som det är så kallt, trodde han att ni helst ville gå.»

»Javisst», sade mr Pickwick hastigt, erinrande sig att de vid ett tidigare tillfälle hade gått samma stycke väg. »Ja, vi vilja hellre gå. Hör hit, Sam!»

»Här, sir!» sade mr Weller.

»Hjälp mr Wardles betjänt att lägga packningen på kärran och följ med honom. Vi gå genast förut.»

Och medan kärran sedan rullade fram med Sam som kusk och den fete gossen slumrande med en ostronkagge under huvudet såsom kudde, vandrade mr Pickwick och hans vänner muntert framåt, sedan de genom promenaden satt sitt blod i friskt omlopp. Vägarna voro hårda, gräset var skört och fruset, luften hade en behaglig, torr, stärkande kyla, och det hastiga närmandet av den grå (skifferfärgade är ett bättre uttryck i kallt väder) skymningen kom dem att med välbehag tänka på all den trevnad och välfägnad som väntade dem hos deras gästfrie värd. Det var en eftermiddag av det slag, som kan förmå ett par äldre herrar på ett ensamt fält att taga av sig sina överrockar och hoppa bock av idel munterhet och glädje, och vi äro fullt övertygade, att om mr Tupman i detta ögonblick hade böjt rygg, skulle mr Pickwick med största beredvillighet mottagit detta anbud.

Mr Tupman gjorde det emellertid icke, och vännerna vandrade framåt under muntra samtal. I det de togo av in på en häckväg, som de skulle gå över, träffade ljudet av många röster deras öron, och innan de ännu fingo tid att bilda sig en föreställning om vilka dessa röster möjligen kunde tillhöra, stodo de mitt ibland det sällskap, som väntade deras ankomst, ett faktum, vilket Pickwickarna först inhämtade genom det ljudliga »hurra!» som bröt fram över gamle Wardles läppar, då de kommo i sikte.

Först var där Wardle själv, vilken om det var möjligt, såg ännu mera glad och munter ut än någonsin; så var det Bella och hennes trogne Trundle, och slutligen var det Emilie och en åtta eller tio unga damer, vilka hade kommit till bröllopet, som skulle stå den följande dagen, och som voro så lyckliga och viktiga, som unga damer gärna pläga vara vid dylika betydelsefulla tillfällen, och alla med en mun uppskrämde de traktens ekon vitt omkring genom sitt skratt och sin ystra glättighet.

Presentationsceremonien blev under sådana förhållanden snart undanstökad, eller, såsom vi kanske snarare borde säga, presentationen var snart undanstökad utan någon ceremoni alls, och två minuter därefter skämtade mr Pickwick så glatt och obesvärat, som om han hade känt dem ifrån deras späda barndom, med de unga damer, som icke ville gå över stättan medan han såg på dem, eller som, då de hade vackra fötter och otadliga smalben, föredrogo att bliva stående högst uppe på den i fem minuter eller så, förklarande att de voro alldeles för rädda för att röra sig. Det förtjänar därjämte att anmärkas, att mr Snodgrass erbjöd Emilie vida större hjälp än stättans alla fasor (ehuru den var fulla tre fot hög och endast hade ett par steg) kunde tyckas kräva, samt att en svartögd ung dam med ett par särdeles nätta små bottiner med luden kant hördes skrika mycket högt, då mr Winkle erbjöd sig att hjälpa henne över.

Men om de hade varit muntra och glada därute, vilket varmt och hjärtligt mottagande fingo de icke röna, då de kommo fram till gården! Själva tjänarna grinade av glädje vid åsynen av mr Pickwick, och Emma gav mr Tupman en halvt blyg, halvt käck och helt intagande igenkänningsblick, vilken, snart sagt, hade kunnat förmå Napoleons staty därute i förstugan att öppna sina korsade armar och sluta henne i sin famn.

Den gamla frun satt med vanligt majestät i salen; men hon var något butter och i följd därav betydligt döv. Själv gick hon aldrig ut och var, i likhet med en hel mängd andra gamla fruar av samma skrot och korn, benägen att anse det för ett husligt förräderi, då någon annan tog sig friheten att göra vad hon icke kunde göra. Sålunda satt hon nu — Gud signe hennes gamla själ! — så rak hon kunde