En av de mest populära personerna i sin krets, var en liten fet karl, med en ring av upprättstående svart hår runt omkring huvudet och en stor skallig plätt uppe i hjässan — doktor Slammer vid 97:de regementet. Doktorn snusade med envar, pratade med envar, skrattade, dansade, skämtade, spelade whist, gjorde allting och var överallt. Till dessa bestyr, så enfaldiga de än voro, lade den lille, doktorn ett ännu viktigare än något av de andra — han var outtröttlig uti att ägna den mest outtröttliga och hängivna uppmärksamhet åt en liten, gammal änkefru, vars rika dräkt och mångfaldiga smycken gåvo en vink om att hon var ett högst aktningsvärt tillskott till en begränsad inkomst.
Mr Tupmans och hans följeslagares ögon hade en stund stått fästade på doktorn och änkan, då främlingen bröt tystnaden.
»Jag ska dansa med änkan», sade han.
»Vem är hon?» frågade Tupman.
»Vet inte — aldrig sett henne i hela mitt liv — slå doktorn ur brädet — nu börjas det.»
Med dessa ord gick främlingen tvärt över rummet, och lutande sig emot en kamin började han att med en min av vördnadsfull och melankolisk beundran stirra på den lilla gamla damens feta anlete. Mr Tupman såg på i stum förvåning. Främlingen gjorde hastiga framsteg; den lille doktorn dansade med en annan dam — änkan tappade sin solfjäder; främlingen tog upp den och räckte den åt henne ett leende — en bugning — en böjning på huvudet — ett utbyte av några förbindliga ord. Främlingen gick käckt bort till ceremonimästaren och kom tillbaka med honom — en liten inledande pantomim, och främlingen och mrs Budger, intogo sina plats i en kadrilj.
Så stor mr Tupmans förvåning över detta summariska sätt att gå till väga än var, överträffades den dock omätligt av doktorns förvåning. Doktorns artigheter lämnades oanmärkta av änkan, och doktorns förtrytelse var helt och hållet bortkastad på hans orubblige rival. Doktor Slammer stod alldeles förlamad. Han, doktor Slammer vid det 97:de, skulle bli i ett ögonblick utsläckt av en person, som ingen någonsin sett förut, och som ingen kände ens nu! Doktor Slammer — doktor Slammer vid det 97:de förkastad! Och nu dansade mrs Budger med Tracy Tupman! Där var änkan framför honom, allt emellanåt hoppande och skuttande lekamligen med en oväntad vighet och styrka, medan mr Tracy å sin sida struttade omkring med ett anlete som uttryckte den mest intensiva högtidlighet, dansande (såsom en hel hop folk gör) som om en kadrilj icke vore något lekverk, utan en sträng känsloprövning, vilken det fordras en orubblig beslutsamhet att uthärda.
Tyst och tåligt bar doktorn allt detta och allt det bjudande av lemonad och passande på glas och rusande efter biskuiter och koketterande som nu följde; men några få sekunder efter sedan främlingen hade försvunnit för att föra mrs Budger till hennes vagn, rusade han hastigt ut ur rummet med varje atom av sin hittills buteljerade förtrytelse uppfräsande från alla delar av hans ansikte i en utdunstning av passion.
Främlingen kom tillbaka, och mr Tupman var vid hans sida. Han talade i låg ton och skrattade. Den lille doktorn törstade efter hans liv. Han jublade. Han hade triumferat.
»Sir!» sade doktorn med en hemsk röst, i det han tog fram ett visitkort och drog sig tillbaka i ett hörn av förstugan, »mitt namn är Slammer, doktor Slammer, sir — vid 97:de regementet — mitt kort, sir, mitt kort!»
Han skulle ha velat säga mera, men hans förtrytelse kvävde honom.
»Ah!» svarade främlingen kallt, »Slammer — mycket förbunden — artig uppmärksamhet — inte sjuk nu, Slammer — men när jag blir — skall knacka upp er.»
»Ni — ni är en ränkmakare, sir», stammade den ursinnige doktorn, en pultron — en feg usling — en lögnare — en — skall då ingenting kunna förmå er att ge mig ert kort, sir?»
»Ah, jag förstår», sade främlingen halvt avsides, »punschen för stark här — liberal värd — mycket dumt — lemonal mycket bättre — varma rum — äldre herre — lider därav på morgonkvisten — grymt — grymt!» och därmed avlägsnae han sig ett steg eller par.
»Ni har tagit in i det här huset, sir», sade den uppbragte lille mannen, »ni är berusad nu, sir; ni skall få höra av mig i morgon, sir. Jag ska nog få rätt på er, sir; jag ska nog få rätt på er!»
»Åh ja, om ni letar bra!»
Doktor Slammers blickar lyste av obeskrivligt raseri, i det han med ett förtrytsamt slag tryckte sin hatt fast på huvudet; och främlingen och mr Tupman begåvo sig ned till den senares sovrum för att till den intet anande Winkle återställa de lånta fjädrarna.
