»På en upprättstående gravsten strax bredvid honom satt en sällsam, onaturlig gestalt, vilken Gabriel genast fann icke tillhöra denna världen. Dess långa, fantastiska ben, som ganska väl kunde ha nått ned till marken, voro uppdragna och lagda i kors på ett besynnerligt, fantastiskt sätt; dess senfulla armar voro blottade, och dess händer vilade på knäna. På sin korta, runda överkropp bar den en tätt åtsittande, med små puffar prydd klädnad, och en kort kappa dinglande på dess rygg; kragen var utskuren i några underliga tungor, vilka tjänade gasten till halsfräs eller näsduk, och skorna böjde sig vid tårna upp i långa krokar. På huvudet bar han en bredskyggig sockertoppshatt, prydd med en enkel fjäder. Hatten var höljd av rimfrost, och gasten såg ut som om han i allsköns lugn hade suttit på gravstenen i sina två, tre hundra år. Han satt alldeles stilla med utsträckt tunga, liksom för att gäckas, och han grinade åt Gabriel Grub med ett grin sådant som endast gastar kunna åstadkomma.
»“Det var inte ekot”, sade gasten.
»Gabriel Grub var som förlamad och kunde icke svara.
»“Vad gör du här på julafton?” sade gasten strängt.
»“Jag kom för att gräva en grav, sir”, stammade Gabriel Grub.
»“Vem är den man som vandrar omkring bland gravar och kyrkogårdar på en sådan afton som denna?” sade gasten.
»“Gabriel Grub! Gabriel Grub!” skrek en vild kör av röster, som tycktes uppfylla kyrkogården. Gabriel såg sig förskräckt omkring — men ingenting stod att upptäcka.
»“Vad har du i flaskan?” frågade gasten.
»“Genever, sir”, svarade dödgrävaren, skälvande ännu starkare än förut; ty han hade köpt genevern av smugglare och trodde att hans inkvisitor möjligen kunde vara anställd vid gastarnes tullverk.
»“Vem är det som dricker genever allena och på en kyrkogård en natt sådan som denna?” sade gasten.
»“Gabriel Grub! Gabriel Grub!” ropade åter de vilda rösterna.
»Gasten blängde ondskefullt på dödgrävaren och utbrast med ännu högre röst:
»“Och vem är således vårt lagliga byte?”
»På denna frågade svarade den osynliga kören i en ton, som ljöd likt stämmorna av många sångare, ackompanjerade av den gamla kyrkoorgelns mäktiga brus — en ton som tycktes föras till dödgrävarens öron av en sakta vind och dö bort, i det dess sakta ande försvann i fjärran, men omkvädet på detta svar var alltid detsamma: “Gabriel Grub! Gabriel Grub!”
»Gasten grinade ett ännu bredare grin än förut i det han sade: “Nå, Gabriel, vad säger du om detta?”
»Dödgrävaren drog djupt efter andan.
»“Vad tänker du om det här, Gabriel?” sade gasten, i det han kastade sina fötter upp i luften på båda sidor om gravstenen och betraktade de krökta tårna på sina skor med samma välbehag, som om han hade betraktat det modernaste par Wellingtonstövlar vid hela Bond-Street.
»“Det — det är — mycket märkvärdigt, sir”, svarade dödgrävaren, halvdöd av förskräckelse, “högst märkvärdigt och mycket vackert; men jag tror, att jag ska gå tillbaka och sluta mitt arbete, sir, om ni tillåter.”
»“Arbete!” sade gasten. »“Vilket arbete?”
»“Graven, sir, grävningen av graven”, stammade dödgrävaren.
»“Åh, graven!” sade gasten. “Vem gräver gravar för sitt nöjes skull på en tid då alla andra äro glada?”
»Åter svarade de gåtfulla rösterna: “Gabriel Grub! Gabriel Grub!”
»“Jag fruktar att mina vänner längta efter dig, Gabriel”, sade rösten och räckte ut tungan ännu längre än förut — och en högst förvånande tunga var det — “jag fruktar att mina vänner längta efter dig, Gabriel”, sade gasten.
»“Ursäkta sir”, sade den förskrämde dödgrävaren; “det tror jag inte, att de kunna göra, sir; de känna mig inte, sir; jag tror inte, att de där herrarna någonsin har sett mig.”
»“Jo, de ha de visst det”, svarade gasten; “vi känna den där karlen med det buttra ansiktet och den sura minen, som gick framåt gatan i afton, kastande sina onda blickar på barnen och klämde handen hårdare om sin dödgrävarspade. Vi känna honom, vi känna honom!”
»Här uppgav gasten ett högt, skallande skratt, som ekot återgav tusendubbelt, och stod, i det han slängde benen upp i luften, på sitt huvud och rättare sagt på spetsen av sin sockertoppshatt på yttersta kanten av gravstenen, varifrån han med utomordentlig vighet stupade en kullerbytta ned för dödgrävarens fötter och planterade sig därvid i den ställning, i vilken skräddarna vanligen sitta på sitt arbetsbord.
»“Jag — jag — fruktar, att jag måste lämna er, sir”, sade
