Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs



TJUGUNIONDE KAPITLET

HISTORIEN OM GASTARNA, SOM STULO EN DÖDGRÄVARE


»I en gammal stad här i grannskapet, som ledde sitt ursprung från ett kloster, bodde för länge, länge sedan — ja, det är så länge sedan, att historien måste vara sann, efter som våra förfäder trodde den — en viss Gabriel Grub, som gjorde tjänst som kyrkvaktare och dödgrävare. Därför att en karl är dödgrävare och ständigt omgiven av dödlighetens sinnebilder, är det alldeles icke nödvändigt att han måste vara butter och tungsint; våra begravningsentreprenörer t. ex. äro de muntraste kurrar i världen, och jag hade en gång den äran att stå på förtrolig fot med en likbärare, vilken i det dagliga livet och då han var fri från tjänsten var en så glad och trevlig liten själ som någonsin, sjöng en överdådig visa utan ett hak i sitt minne, eller tömde ett gott glas styv grogg i botten utan att draga andan. Men trots dessa bevis på motsatsen var Gabriel Grub en elak, avundssjuk och surmulen karl — en butter enstöring, som icke umgicks med andra än sig själv och en gammal korgflaska, som passade i hans vida, djupa västficka, och som betraktade varje muntert ansikte med en sneglande blick, så full av elakhet och ovilja, att man skulle haft svårt att märka den, utan att känna sig obehagligt berörd därav.

»Kort före skymningen en julafton tog Gabriel sin spade på axeln, tände sin lykta och begav sig till den gamla kyrkogården, ty han skulle ha en grav färdig den följande förmiddagen, och som han kände sig vid särdeles dåligt lynne, trodde han, att han skulle bli gladare till mods, ifall han genast gick till sitt arbete. Under det han vandrade framåt den gamla gatan, såg han det glada skenet från de flammande brasorna lysa ut genom de gamla fönstren och hörde det höga skrattet och de glada ropen av dem som voro församlade kring dessa; han märkte de ivriga tillrustningarna för den följande dagens kräsliga mål och kände de många doftande ångor, som voro en följd därav och likt molnskyar strömmade ut ur köksfönstren. Allt detta var galla och malört för Gabriel Grubs hjärta, och då klungor av barn kommo springande ut ur husen, trippade över gatan och, innan de hunno att bulta på grannens dörr, möttes av ett halvt tjog krushåriga små skalkar, som skockade sig omkring dem, medan de trängde sig upp för trappan för att tillbringa aftonen med sina jullekar, log Gabriel ett bistert leende och grep hårdare omkring spadskaftet i det han tänkte på mässling, skarlakansfeber, kikhosta och en hel hop andra dylika tröstekällor.

»I denna lyckliga stämning gick Gabriel vidare, med en kort, tvär brumning besvarande de vänliga hälsningarna från dem av hans grannar, som då och då kommo förbi honom, till dess han slutligen vände in på den mörka gränd, som ledde till kyrkogården.

»Framkommen drog han av sig rocken, satte lyktan ifrån sig, och sedan han stigit ned i den halvfärdiga graven, arbetade han raskt vid pass en timmes tid. Men jorden hade blivit hård av kölden, så att det icke var någon lätt sak att hacka lös den och kasta upp den, och ehuru det var månsken, var det endast nymåne, varför det icke var synnerligt ljust nere i graven. Då han hade slutat sitt arbete för kvällen, hopsamlade han sina verktyg.

»“Hi! hi!” skrattade Gabriel Grub, i det han satte sig ned på en flat gravsten, som utgjorde en av hans mest omtyckta viloplatser, och tog fram sin korgflaska. “En likkista till jul — ett julklappsskrin. Hi! hi! hi!”

»“Hi! hi! hi!” upprepade en röst, som ljöd tätt bakom honom.

»Gabriel hejdade sig med en viss bävan, just som han skulle till att föra korgflaskan till munnen, och såg sig omkring. Den kalla rimfrosten glittrade på gravstenarna och glimmade som en rad juveler på den gamla kyrkans stenskulpturer. Snön låg hård och skör på marken och bredde ett så vitt och jämnt täcke över de tätt invid varandra liggande jordhögarna, att det såg ut som om det var lik som lågo där, endast höljda i sin svepning. Icke det minsta prassel avbröt den djupa tystnaden på denna högtidliga skådeplats. Själva ljudet tycktes var fastfruset, så kallt och tyst var allt.

»“Det var ekot”, sade Gabriel och förde åter flaskan till munnen.

»“Nej, det var inte ekot”, sade en djup röst.

»Gabriel for upp och stod fastnitad vid marken av skräck och förvåning; ty hans ögon föllo på en gestalt, som kom hans blod att stelna.