Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Låt grytan koka me'n hon håller på, sir», sade Sam, och ned skrillade Wardle åter, och så mr Pickwick, och så mr Snodgrass, ända i hälarna på varandra och farande efter varandra med en iver, som om alla deras framtida utsikter i livet berodde på deras snabbhet.

Det var i högsta grad spännande att lägga märke till det sätt, varpå mr Pickwick utförde sin andel av ceremonien; att iakttaga den marterande oro, varmed han såg sig tillbaka på sin närmaste man, då denne kom sättandes efter honom med hotande fara att slå omkull honom; att se honom småningom uttömma den smärtsamma kraft, han i början hade utvecklat, och vända sig långsamt om på banan, med ansiktet mot den punkt varifrån han först hade lupit ut; att betrakta det skämtsamma leende, som spelade på hans ansikte, då han lagt banan tillrygga, och den iver, varmed han, sedan han hade gjort detta, svängde om och skyndade efter sin förman, i det hans svarta damasker trippade så lätt genom snön, och hans ögon utstrålade munterhet och glädje genom hans glasögon. Och när han blev kastad över ända (vilket i medeltal hände var tredje gång han åkte över banan), var det den mest stärkande syn man någonsin kunde tänka sig, att se honom med glödande anlete samla upp sina handskar, sin näsduk och sin hatt och åter intaga sin plats i ledet med en eld och en hänförelse, som ingenting kunde dämpa.

Leken var på sin höjdpunkt, skrillningen i sin ivrigaste fart, skrattet som allra ljudligast, då ett kort, starkt brak lät höra sig. Alla rusade nu bort mot stranden, damerna skreko i högan sky, och mr Tupman tjöt. En stor massa is försvann, vattnet bubblade upp över den, och mr Pickwicks hatt, handskar och näsduk flöto på ytan — och detta var allt vad man kunde se av mr Pickwick.

Sorg och bekymmer stodo målade på allas ansikten, karlarne bleknade, och fruntimren svimmade; mr Snodgrass och mr Winkle fattade varandra i handen och stirrade med vansinnig iver på det ställe, där deras chef hade gått till botten, medan mr Tupman, för att skaffa så hastigt bistånd som möjligt och tillika bibringa dem, som kunde vara i närheten, det möjligast tydliga begrepp om katastrofen, rusade fram över fältet och skrek: »Eld!» av alla sina krafter.

Just i detta ögonblick var det som ett ansikte, ett huvud och ett par axlar döko upp ur vattnet och visade mr Pickwicks anletsdrag och glasögon.

»Håll er uppe ett ögonblick — bara ett enda ögonblick!» ropade mr Snodgrass.

»Ja, gör det, jag besvär er — för min skull!» skrek Winkle, djupt rörd.

Besvärjelsen var tämligen överflödig, då det var sannolikhet för, att om mr Pickwick hade vägrat att hålla sig uppe för någon annans skull, skulle det ha fallit honom in, att han lika gärna kunde göra det för sin egen.

»Kan ni känna botten här, gamle kamrat?» sade Wardle.

»Ja, det kan jag», svarade mr Pickwick, i det han vred vattnet från sitt huvud och sitt ansikte och drog djupt efter andan. »Jag föll på rygg och kunde till en början inte komma upp på benen.»

Efter en hel hop plaskande och brakande och halande blev mr Pickwick omsider lyckligt och väl föriossad ur sin obehagliga ställning och stod åter på torra landet.

Ett halvt dussin schalar erbjödos ögonblickligen, och sedan tre eller fyra av de tjockaste hade blivit valda, sveptes mr Pickwick in i dem och skyndade bort under mr Wellers ledning, erbjudande den sällsamma synen av en äldre herre, vilken drypande våt och utan hatt och med armarna fastbundna vid sidorna, flög över marken utan något tydligt mål med en fart av sex goda engelska mil i timmen.

Mr Pickwick dröjde icke ett ögonblick att lägga sig ned i sin goda, varma säng. Sam Weller tände en flammande brasa i kaminen och bar upp till honom hans middag; en bål punsch bars upp efteråt, och ett stort dryckesgille hölls i hans rum för hans lyckliga räddning. Gamle Wardle ville icke höra talas om att han skulle stiga upp, varför sängen förvandlades till den stol, i vilken mr Pickwick presiderade. En andra och en tredje bål rekvirerades, och då mr Pickwick vaknade den följande morgonen, kände han icke det ringaste tecken till reumatism, vilket bevisar, såsom mr Bob Sawyer ganska riktigt anmärkte, att ingenting kan jämföras med varm punsch i dylika fall, och att, om varm punsch någon enstaka gång icke skulle verka som preservativ, så kom sig detta endast och allenast därav, att patienten begått det löjliga felet att icke dricka tillräckligt därav.

Följande dag skingrades sällskapet och begav sig till sina respektiva hem; att mr Pickwick och hans vänner ännu en gång togo plats ovanpå Muggleton-diligensen, och att Arabella Allen återvände till sin bestämmelseort, var den än var — vi äro tämligen övertygade, att mr Winkle