Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


visste det, men själva, det tillstå vi, veta vi icke — under sin broder Benjamins och hans synnerligt förtrogne vän mr Bob Sawyers uppsikt och hägn.

Vid avskedet erbjöd mr Bob Sawyer mr Pickwick och dennes vänner att på torsdag fjorton dagar hälsa på honom. Några andra medicinare skulle också komma.

Mr Pickwick uttryckte vilket nöje det skulle bli honom att sammanträffa med dessa herrar, och sedan mr Bob Sawyer hade underrättat honom om att han ämnade göra det riktigt trevligt, och att hans vän Ben skulle vara med, skakade de hand med varandra och skildes åt.



TRETTIOFÖRSTA KAPITLET

SOM ALLTIGENOM HANDLAR OM JURIDIKEN OCH ÅTSKILLIGA I DENNA VÄL BEVANDRADE AUKTORITETER


Här och där i olika hål och vrår av Temple finnas vissa mörka och smutsiga hyreslägenheter, ut och in i vilka man hela förmiddagen under ferierna och även halva eftermiddagen under sessionerna ständigt kan se en nästan oavbruten rad av advokatbiträden skynda med stora pappersbuntar, burna under armen eller stickande ut ur fickorna. Det finns olika grader av advokat-biträden. Där är det inskrivna biträdet, som betalt inskrivningspenningar och hoppas att en gång bli sakförare, som tager på räkning hos sin skräddare, är bortbjuden till middagar, supeer, baler etc., känner en familj vid Gower-Street och en annan vid Tavistock-Square, reser från staden under ferierna, håller ridhästar och är, kort sagt, en äkta aristokrat bland kontorsbiträdena. Därnäst är det avlönade biträdet — med eller utan kost, allt eftersom det faller sig — som använder största delen av sina trettio riksdaler i veckan på sina nöjen och sin garderob, går minst tre gånger i veckan på Adelphiteatern för halvt pris; därefter rumlar majestätiskt i ciderkällarna och är en smutsig karikatyr på det mod, som utdog för sex månader sedan. Så kommer den medelåldriga renskrivaren med stor familj, som alltid är sluskig och ofta drucken. Slutligen komma kontorspojkarna i sina första rockar, vilka hysa ett lämpligt förakt för skolpojkar, och, då de gå hem om kvällen, slå sig tillsammans om medvurst och porter och tycka, att ingenting går upp mot att »leva undan».

Vid pass klockan åtta på aftonen, tolv eller fjorton dagar sedan mr Pickwick och hans vänner återkommit till London, fick mr Pickwick just som han satt och åt middag med sina tre vänner, påhälsning av mr Jackson, skrivare hos Dodson & Fogg, vilken högtidligt överrräckte till honom en stämning. De tre vännerna och mr Pickwicks betjänt hugnades samtidigt med andra dokument, genom vilka de instämdes som vittnen i målet mellan Dodson & Fogg, kärande, och mr Pickwick, svarande.

Mr Pickwick sov endast högst litet den natten, emedan hans minne hade fått en så obehaglig väckelse i avseende på det Bardellska målet. Sedan han ätit frukost tidigt den följande morgonen, bad han Sam att följa honom och begav sig på väg till Grays Inn Square.

Då de hade vandrat ett gott stycke på detta sätt, mr Pickwick travande förut och Sam följande bakefter med en uppsyn, som uttryckte det mest avundsvärda och sorglösa trots mot allt och alla, fördubblade den senare, som alltid var särdeles ivrig om att meddela sin herre varje särskild kunskap, varav han var i besittning, sina steg, till dess han var ända i hälarna på mr Pickwick, och sade nu, i det han pekade på ett hus, som de gingo förbi:

»En präktig fläskbod, den där, sir!»

»Ja, så ser det ut», sade mr Pickwick.

»En berömd korffabrik», fortfor Sam.

Ȁr det?

»Om det är! Jo, jag skulle tro det!» sade Sam med en viss häftighet. »Det var ju där, sir, Gud signe edra oskyldiga ögon, som en aktningsvärd borgare försvann på ett så hemlighetsfullt sätt för några år sedan.»

»Du måtte väl aldrig därmed vilja säga, att han blev burkad,[1] Sam?» sade mr Pickwick och såg sig hastigt om.

»Nej, det vill jag inte, sir», svarade mr Weller; »men jag skulle önska, att jag kunde det, ty det var någonting vida värre än så. Han rådde om den här boden, sir, och hade upptäckt en patent-ång-korv-maskin, som kunde ta en gatsten, om han höll den tillräckligt nära, och mala den till

  1. Mördad för att säljas till anatomisalen. Ordet härleder sig från en person vid namn Burke, som avrättades för denna förbrytelse.