mellan sekundanterna, sällan voro laddade med kulor; och vidare tänkte han, att om han anmodade Snodgrass att bli hans sekundant och avmålade faran i glödande ordalag, skulle denne herre måhända berätta förhållandet för mr Pickwick, som utan tvivel genast skulle skynda att anmäla det för myndigheterna på platsen och sålunda hindra sin kamrats dödande eller stympande.
Sådana voro hans tankar, då han återvände till kafferummet och förklarade sin avsikt vara att antaga doktorns utmaning.
Man överenskom att mötas samma afton vid solnedgången vid Fort Pitt.
»Ingenting vidare att arrangera, förmodar jag?» sade officeren.
»Inte det jag vet», svarade mr Winkle.
»God morgon!»
»God morgon!»
»Och officeren visslade en munter visa, under det han avlägsnade sig.
Denna morgons frukost intogs under en tämligen tung stämning. Mr Tupman var icke i stånd att stiga upp efter den föregående nattens ovanliga förströelse; mr Snodgrass tycktes kämpa med en poetisk melankoli, och även mr Pickwick ådagalade en ovanlig fallenhet för tystnad och sodavatten. Mr Winkle väntade med otålighet på ett tillfälle att bli ensam med sin vän. Ett sådant erbjöd sig även snart. Mr Snodgrass föreslog, att man skulle bese borgen, och som mr Winkle var den ende av sällskapet, som fanns benägen därtill, gingo de ut tillsammans.
»Snodgrass», sade mr Winkle, då de hade kommit ut på gatan; »Snodgrass, min hederlige vän, kan jag lita på din tystlåtenhet?»
Då han sade detta, hoppades han av hela sin själ, att han icke kunde göra det.
»Det kan du», svarade mr Snodgrass. »Jag svär —»
»Nej, nej», inföll mr Winkle, helt förskräckt vid tanken på att hans kamrat omedvetet skulle med ed förbinda sig att icke yppa vad han finge höra. »Svär inte!» Svär inte! Det är alldeles onödigt.»
Mr Snodgrass fällde handen, vilken han i poetisk hänförelse redan hade lyft emot skyn, och intog en avvaktande ställning.
»Jag önskar ditt bistånd, min vän, i en hederssak», sade mr Winkle.
»Det skall du få!» svarade mr Snoddgrass och tryckte sin väns hand.
»Med en doktor — doktor Slammer vid det 97:de», sade mr Winkle, önskande att göra saken så högtidlig som möjligt; »en affär med en officer, som biträdes av en annan officer, vid solnedgången denna afton, på ett ensligt fält bortom Fort Pitt.»
»Jag skall gärna lämna dig mitt biträde», sade mr Snodgrass.
Han var förvånad, men alldeles icke förskräckt. Det är märkvärdigt huru kalla alla deltagare, utom huvudpersonerna, kunna vara vid dylika tillfällen. Mr Winkle hade förgätit detta. Han hade bedömt sin väns känslor efter sina egna.
»Snodgrass», sade han med en röst som skälvde av rörelse, »om jag stupar, skall du i ett paket, som jag skall lämna dig, finna ett brev till min — till min far.»
Även denna attack misslyckades. Mr Snodgrass var rörd, men åtog sig överlämnandet av brevet lika beredvilligt som om han varit ett vanligt postbud.
»Om jag stupar», sade mr Winkle, »eller om doktorn stupar, så kommer du, min dyre vän, att får stå till ansvar som medbrottsling. Skall då jag ådraga min vän deportation — kanske för livstiden?»
Mr Snodgrass vred litet på sig vid detta tal; men hans heroism var oövervinnlig.
»För vänskapens sak», utbrast han med värme, »skall jag trotsa alla faror.»
Huru förbannade icke mr Winkle sin kamrats hängivna vänskap, under det de under några minuter tigande vandrade framåt, sida vid sida, var och en fördjupad i sina egna tankar! Förmiddagen led mot sitt slut. Mr Winkle råkade i förtvivlan.
»Snodgrass», sade han, i det han plötsligt stannade, »laga för all del att jag inte blir hindrad i detta mitt förehavande — tala för all del inte om det för ställets myndigheter — skaffa dig för all del inte bistånd av polisbetjänter för att de skola arrestera mig och doktor Slammer vid det 97:de och sålunda hindra duellen — hör du, för all del gör inte detta!»
Mr Snodgrass fattade varmt sin väns hand och svarade med livlig hänförelse:
»Nej, inte för en värld!»
En rysning genomilade mr Winkles kropp, då övertygel-
