sen, att han icke hade något att hoppas av sin väns farhågor och att han var bestämd att bli en levande skottavla, nu med våld trängde sig på honom.
Sedan de närmare omständigheterna vid den blivande duellen blivit mr Snodgrass meddelade, och de båda vännerna hyrt en pistollåda med nödigt bihang av krut, kulor och knallhattar hos en handlande i Rochester, återvände de till värdshuset: mr Winkle, för att grubbla på den stundande striden, mr Snodgrass för att ordna vapnen och sätta dem i lämpligt skick för omedelbart begagnande.
Det var en tung och dov afton, då de åter begåvo sig ut på sin obehagliga förrättning. Mr Winkle var insvept i en vid kappa för att undvika, att bli sedd, och mr Snodgrass bar förstörelseverktygen under sin.
»Har du allting med dig?» sade inr Winkle i upprörd ton.
»Ja, allting», svarade mr Snodgrass.
»Se, där är officeren!» utbrast mr Winkle, sedan de gått några minuter.
»Var?» sade mr Snodgrass.
»Där — herrn i blå kappan.»
Mr Snodgrass tittade åt det håll, dit hans vän pekade, och blev varse en figur, klädd såsom mr Winkle hade beskrivit. Officeren gav medelst en lätt vink med handen tillkänna, att han hade sett dem, och hans vänner följde honom på något avstånd, under det han vandrade framåt.
Officeren vek plötsligt av från gångstigen och sedan man klättrat över en gärdesgård och hoppat över en häck, kom man slutligen in på ett instängt fält. Två herrar väntade där; den ene av dem var en liten fet man med svart hår, och den andre — en korpulent man i en guldbroderad syrtut — satt i allsköns lugn på en fältstol.
»Motparten och en fältskär, förmodar jag», sade mr Snodgrass; »drick litet konjak.»
Mr Winkle grep korgflätflaskan, som hans vän räckte honom, och tog en längre klunk av detta uppmuntrande fluidum.
»Min vän, mr Snodgrass, sir!» sade mr Winkle då officeren närmade sig.
Doktor Slammers vän bugade sig och tog fram en låda alldeles lik den som mr Snodgrass bar med sig.
»Vi ha ingenting vidare att säga, sir, förmodar jag?» sade han helt kallt, i det han öppnade lådan. »En ursäkt har blivit bestämt vägrad.»
»Nej, ingenting, sir», sade mr Snodgrass, som själv började känna sig en smula ruskigt stämd.
»Vill ni vara god och stiga fram?» sade officeren.
»Ja visst!» svarade mr Snodgrass.
Avståndet blev nu uppmätt, och övriga arrangemang vidtogos.
»Ni skall finna dessa pistoler bättre än edra», sade motpartens sekundant, i det han tog fram sina pistoler. »Ni såg mig ladda dem. Har ni någonting emot att begagna dem?»
»Nej, visst inte», svarade Snodgrass.
Anbudet befriade honom från en icke ringa förlägenhet; ty hans föreställningar om laddande av en pistol voro tämligen dunkla och obestämda.
»Nu tror jag, att vi kunna placera de båda motståndarna», anmärkte officeren, med lika stor likgiltighet som om de ifrågavarande personerna varit schackpjäser, och sekundanterna spelare.
»Ja, jag skulle tro det», svarade mr Snodgrass, som skulle ha gått in på vilket förslag som helst, emedan han icke begrep någonting av hela saken. Officeren gick bort till doktor Slammer och mr Snodgrass gick fram till mr Winkle.
»Allt är färdigt», sade han, i det han räckte honom pistolen. »Giv mig din klocka.»
»Du har ju paketet, min vän?» sade den stackars Winkle.
»Ja, allt är i sin ordning», sade mr Snodgrass. »Var stadig på handen och klipp vingen på honom.»
Sekundanterna drogo sig tillbaka, herrn på fältstolen gjorde detsamma, och de båda motståndarna närmade sig varandra.
Mr Winkle var känd för en synnerlig humanitet. Förmodligen var det hans obenägenhet att med flit skada en medmänniska, som var anledningen till att han tillslöt sina ögon, då han anlände till den olycksdigra platsen, och den omständigheten, att han ögon voro slutna, hindrade honom även att observera doktor Slammers högst besynnerliga och oförklarliga beteende. Denne herre ryckte till, stirrade, drog sig tillbaka, gnuggade sina ögon, stirrade igen och ropade slutligen:
»Håll! Håll! Vad vill det här säga?» utbrast doktor Slammer, då hans vän och mr Snodgrass kommo framspringande. »Det är inte rätter man.»
