Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


senfärgade ankare och strax efter honom kom en blek yngling med en försilvrad urkedja. Slutligen gjorde ankomsten av en fiffig herre med rent linne och klädesstövlar sällskapet fulltaligt. Det lilla bordet med det gröna klädet blev framdraget; den första punschleveransen bars in i en vit mugg, och de tre nästföljande timmarna ägnades åt en vingt-un till ett halvt öre fischen, som endast avbröts av en obetydlig tvist mellan den skrofulösa ynglingen och den med rosenfärgade ankare dekorerade gentlemannen, under vilken tvist den skrofulösa ynglingen yttrade en brinnande åtrå att få vrida om näsan på bemälde gentleman med hoppets sinnebilder, till svar varpå denne individ uttalade sin bestämda obenägenhet att utan vederlag mottaga något slags väckelse, vare sig av den retlige unge herrn med det skrofulösa ansiktet eller av någon annan person som var prydd med ett huvud.

Då den sista »äkta» hade blivit upplagd, och vinst- och förlustkontot blivit uppgjort till alla de närvarandes belåtenhet, ringde mr Bob Sawyer efter supén, och gästerna trängde sig in i hörnen medan den lagades i ordning.

Efter måltiden framsattes en ny punsch-mugg på bordet tillika med cigarrer och ett par buteljer rom. Därpå uppstod en hemsk paus, och denna hemska paus framkallades av en på dylika ställen ganska vanlig omständighet, men som icke desto mindre kan åstadkomma den största förlägenhet.

Saken var den, att pigan tvättade glasen. Etablissementet kunde endast skryta med fyra, vilken omständighet vi alldeles icke meddela för att nedsätta mrs Raddle; ty det har ännu aldrig funnits något studenthärbärge, som icke lidit brist på glas. Värdinnans glas voro ena små och tunna stackare, varemot de, som lånats på värdshuset, voro några stora, vattusiktiga, uppblåsta baddare, som var för sig, uppbars av ett väldigt, podagristiskt ben. Detta skulle i och för sig ha varit tillräckligt nog för att upplysa sällskapet om sakernas verkliga tillstånd; men pigan hade än ytterligare förebyggt varje möjlighet till missförstånd, som kunde ha uppstått hos någon av gästerna rörande sakens rätta sammanhang, genom att med våld taga vars och ens glas ifrån honom, innan han ännu druckit ur sitt öl, och i trots av mr Bob Sawyers blinkningar och avbrott, med ljudlig stämma förklara, att hon skulle bära ned dem för att tvätta dem.

Det är en bra dålig vind, som icke blåser någonting gott. Den fiffige herrn i klädesstövlarna, vilken under hela tiden som kortspelet räckte hade varit olycklig i sina försök att komma fram med ett lustigt infall, såg nu att tiden var inne och begagnade sig därav. I samma ögonblick som glasen försvunno, började han en lång historia om en stor, offentlig personlighet, vars namn han hade glömt, men som hade givit ett särdeles lyckligt svar på ett yttrande av en annan berömd, högtstående individ, men vilken han aldrig hade fått riktigt reda på vem det var. Han utbredde sig tämligen vidlyftigt och utförligt om åtskilliga biomständigheter rörande den anekdot han skulle berätta, men kunde icke, om det hade gällt hans liv, för ögonblicket erinra sig varuti denna anekdot egentligen bestod, ehuru han hade plägat berätta historien med mycket bifall under de sista tio åren.

»Bevare mig, det var då högst märkvärdigt!» sade den fiffige herrn i klädesstövlarna.

»Det var bra ledsamt att ni glömt den», sade mr Bob Sawyer med en ivrig blick bort mot dörren, i det han trodde sig höra ljudet av klingande glas, — »mycket ledsamt!»

»Ja, detsamma tycker jag», svarade den fiffige herrn, »eftersom jag vet att den skulle ha roat så mycket. Men det är detsamma; jag är tämligen säker om att jag ska komma på den inom en halvtimme eller så vid pass.»

Den fiffige herrn hade just hunnit så långt, då glasen kommo tillbaka, och mr Bob Sawyer, som under hela tiden hade varit idel öra, sade nu, att han särdeles längtade att få höra slutet på den; ty det han redan hade hört av den var utan undantag den allra bästa historia han någonsin hade hört.

Åsynen av glasen återgav Bob Sawyer en jämvikt i sinnet, som han icke hade haft allt sedan sitt samtal med värdinnan. Hans ansikte uppklarnade, och han började att känna sig helt glad och sällskaplig.

»Och nu, Betsy, sade mr Bob Sawyer med mycken vänlighet, på samma gång som han utplanterade den lilla oordentliga klunga av glas, som pigan hade ställt mitt på bordet, »och nu, Betsy, det varma vattnet. Skynda dig, så är du en snäll flicka.»

»Ni kan inte få något varmt vatten», svarade Betsy.

»Kan jag inte få varmt vatten?» utbrast mr Bob Sawyer.

»Nej», sade pigan med en skakning på huvudet, som uttryckte ett mera bestämt nekande än det mest uttrycksfulla