och grymta i trappan? Du äger att befalla över mig, Bob.»
»Jag är dig högligen förbunden för din vänskap och din tjänstvillighet, Hopkins», sade den olycklige mr Bob Sawyer; »men jag tror, att det bästa vi kunna göra för att undvika vidare bråk, är att genast bryta upp.»
»Nå, mr Sawyer», skrek mrs Raddles gälla röst, »gå inte de där djurena snart?»
»De leta bara efter sina hattar, mrs Raddle», svarade Bob; »de gå på ögonblicket.»
»Gå!» sade mrs Raddle och stack sin nattmössa över trappbalustraden, just som mr Pickwick, ledsagad av mr Tupman, trädde ut. »Varför lät ni dem någonsin komma hit?»
»Min bästa fru», yttrade mr Pickwick i blidkande ton och såg upp.
»Ge er av ni, ni gamle syndare!» svarade mrs Raddle och drog hastigt nattmössan tillbaka. »Ni är gammal nog att vara hans farfar, ni usling! Ni är värre än någon av de andra.»
Mr Pickwick ansåg det icke vara värt att bedyra sin oskuld och skyndade sig därför ned för trappan och ut på gatan, följd i hälarna av mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass.
Sedan alla gästerna hade förfogat sig bort i överensstämmelse med mrs Raddles tämligen trängande anhållan, blev den olycklige mr Bob Sawyer allena för att anställa betraktelser över morgondagens sannolika händelser och aftonens fröjder.
TRETTIOTREDJE KAPITLET
DEN ÄLDRE MR WELLER HÅLLER NÅGRA KRITISKA FÖREDRAG ÖVER FÖRFATTAREKONSTEN OCH AVBETALAR MED SIN SON SAMUELS BISTÅND ETT LITET VEDERGÄLLNINGSAVDRAG PÅ DEN ÄREVÖRDIGE GENTLEMANNENS RÄKNING.
Eftermiddagen den 13:de februari, vilken, såsom läsarne
av denna sanningsenliga berättelse veta lik väl som vi, var
den dag som gick omedelbart före den, som var utsatt till
företagandet av mrs Bardells rättegångsmål, var en bråd tid
för mr Samuel Weller, som oupphörligt var sysselsatt med
att vandra fram och tillbaka mellan George och Gamen
och mr Perkers kontor från och emellan klockan nio på
morgonen till klockan tu eftermiddagen, båda klockslagen
inberäknade. Icke därför att det var någonting att göra, ty
konsultationen hade ägt rum, och man hade kommit
överens om huru man skulle gå tillväga; men mr Pickwick, som
befann sig i den häftigaste spänning, skickade ideligen sitt
juridiska biträde små biljetter, som endast innehöllo den
frågan: »Bäste Perker, hur går det?» varpå mr Perker
oföränderligen avsände detta svar: »Bäste Pickwick, så bra
som möjligt», medan det, såsom vi redan antytt, icke kunde
gå det allra ringaste, varken väl eller illa, förrän rätten
satte sig den följande morgonen.
Sam hade tröstat sig med en mycket behaglig liten middag, och medan han nu i skänkrummet väntade på det glas varm blandning, vari mr Pickwick hade uppmanat honom att dränka ansträngningarna från hans morgonpromenader, trädde en ung, vid pass tre fot hög pojke, vars ludna mössa och parkums-blus röjde en hederlig ärelystnad att en gång i tiden uppnå en stalldrängs värdighet, in i förstugan till George och Gamen och såg först uppför trappan, därpå in i korridoren och så in i skänkrummet, som om han sökte någon, till vilken han hade ett ärende, varpå uppasserskan, som icke ansåg det osannolikt att bemälda ärende kunde gälla etablissementets mat- eller teskedar, tilltalade pojken med ett:
»Nå, unge man, vad vill ni?»
»Är det någon här som heter Sam?» frågade ynglingen med en gäll diskantröst.
»Vad skulle han heta mera?» frågade Sam Weller och såg sig om.
»Hur skulle jag kunna veta det?» frågade den unge gentlemannen under den ludna mössan helt livligt.
»Du är minsann en vass pojke du», svarade mr Weller; »men i ditt ställe skulle jag inte allt för mycket visa fram den fina eggen, för att inte någon skulle fördärva den. Vad menar du med att komma till ett hotell och fråga efter Sam, med lika mycken hövlighet som en vild indian?»
»Därför att en gammal herre bad mig därom», svarade pojken.
»Och vad var det för en gammal herre?» frågade Sam med djupt förakt.
»Han som kör en Ipswich-diligens och begagnar vår sal», svarade pojken. »Han sa' till mig i går morse, att jag
