vad jag sagt. — Kära Mary, jag vill nu sluta.” — Det är alltsammans», sade Sam.
»Det där är allt ett bra hastigt slut, Sammy, eller hur?» frågade mr Weller.
»Nej, det är det inte», sade Sam; »hon ska önska att det vore mera, och det är just den stora konsten i att skriva brev.»
»Ja», sade mr Weller, »det kan ligga någonting sant i det, och jag skulle önska, att din styvmor ville inrätta sitt tal enligt samma vackra grundsats.. Ska du inte teckna under det?»
»Det är just knuten det», sade Sam; »jag vet inte vad jag ska teckna under.»
»Skriv — Weller», sade den äldste levande ägaren av detta namn.
»Det går inte an», sade Sam. »Man skriver aldrig sitt riktiga namn under ett Valentine-brev.»
»Nå, så skriv då 'Pickwick'», sade mr Weller; »det är ett mycket gott namn, och det är lätt att stava.»
»Ypperligt», sade Sam. »Jag kunde sluta med en vers; vad tycker ni om det?»
»Det tycker jag inte om», svarade mr Weller. »Jag har aldrig nå'nsin känt någon respektabel kusk, som skrivit vers, undantagandes en, som skrev några mycket rörande verser, kvälln innan han blev hängd för stråtröveri.»
Men Sam lät icke förmå sig att avstå från sin poetiska idé, varför han skrev under brevet —
»En avskedsnick
Från er Pickwick.»
Och sedan han lagt ihop det på ett mycket invecklat sätt, präntade han en stupande adress i det ena hörnet: »Till Mary, Husjungfru hos mr Nupkins, borgmästare i Ipswich i Suffolk», varefter han satte ett munlack på det och gömde det i sin ficka, färdigt att avlämnas på posten. Då denna viktiga förhandling blivit avslutad, skred mr Weller till att öppna den, för vars skull han hade låtit kalla sin son.
»Den första saken angår din husbonde, Sammy», sade mr Weller. »Ska han inte inför rätten i morgon?»
»Jo, hans process ska för», svarade Sam.
»Gott», sade mr Weller. »Nu förmodar jag väl, att han önskar att kalla några vittnen, som ge honom ett gott intyg eller kanske bevisa ett alliby.[1] Jag har tänkt mycket på den saken, och han kan vara lugn, Sammy. Jag har talt med några av mina vänner, och de vilja göra båda delarna för honom; men om de finge rå', skulle han inte bry sig om intyget, utan bara hålla fast vid sitt alliby. Ingenting går upp mot ett alliby, Sammy, det är säkert det.»
Mr Weller såg mycket djupsinnig ut, medan han avgav detta juridiska betänkande, begrov sin näsa i sitt glas och blinkade över dess kant åt sin förvånade son.
Sam bytte om samtalsämne och frågade av vad anledning det var som hans högt ärade fader hade velat rådgöra med honom.
»Det är anbelangande något som rör den husliga polletiken, Sammy», sade mr Weller. »Den där Stiggins —»
»Den rödnäste?» frågade Sam.
»Just densamme», svarade mr Weller. »Den där rödnäste karlen, Sammy, besöker din styvmor med en vänlighet och en beständighet, som jag aldrig sett maken till. Han håller så mycket av familjen, Sammy, att när han är borta, kan han inte trösta sig, om han inte har något som påminner honom om oss.»
»Om jag vore i ert ställe, skulle jag ge honom något, som kunde tjära och vaxa hans minne för de första tio åren eller så», genmälte Sam.
»Stopp ett ögonblick!» sade mr Weller. »Jag ämnade säga, att han nu alltid har med sig en flat flaska på ett halvstop, och den fyller han med ananasrom, innan han går.»
»Och tömmer henne förmodligen innan han kommer igen», sade Sam.
»Alldeles precis!» svarade mr Weller. »Han lämnar ingenting annat kvar i den än korken och lukten, det kan du lita på, Sammy. I afton, min gosse, hålla de där gökarne ett möte i Brick Lane-Förgreningen av det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapet. Din styvmor skulle ha varit där, Sammy, men hon har fått röjmatist, så att hon inte kan komma dit; men jag, Sammy, har fått de två biljetter, som blevo skickade till henne.»
Mr Weller meddelade denna hemlighet med så stor glädje och blinkade, sedan han gjort det, så outtröttligt, att Sam
- ↑ Alibi = annorstädes. Att bevisa ett alibi vill säga, att ådagalägga att man, då brottet begicks, befann sig på ett annat ställe än där brottet blev begånget.
