började tro, att han hade fått ett anfall av kramp i sitt högra ögonlock.
»Nå?» sade denne unge gentleman.
»Jo», fortfor hans hulde fader, i det han försiktigt såg sig om, »du och jag skola gå dit punktligt på klockslaget. Viceherden gör det inte, Sammy! Viceherden gör det inte.»
Här greps mr Weller av en skrattparoxysm, som efter hand slutade med ett så nära närmande till en kvävning, som en äldre gentleman med trygghet kan tåla.
»Nå, jag har då väl aldrig i mina lifsens da'r sett maken till ett gammalt spöke!» utbrast Sam och gned den gamle gentlemannen så starkt i ryggen, .att han så när hade tänt eld på honom med gnidningen. »Vad är det ni skrattar åt, tjocker?»
»Tyst, Sammy!» sade mr Weller viskande och såg sig om mej ännu större försiktighet. »Två av mina vänner, som köra på Oxford-hållet och alltid äro färdiga när det gäller ett gott skämt, ha tagit viceherden på släptåg, Sammy; och när han kommer till Ebenezer-Sällskapet, Sammy (som han nog gör, eftersom de skola följa honom ända till dörren och föra honom in, om det behövs), ska han vara så knöl av rom och vatten som han nå'nsin varit det i Markisen av Granby i Dorking, och det vill inte säga så litet.»
Och vid dessa ord skrattade mr Weller ännu en gång ofantligt och försjönk till följd därav ännu en gång i ett tillstånd av partiell kvävning.
Ingenting kunde ha varit Sam Weller mera kärkommet än det påtänkta blottandet av den rödnäste mannens verkliga fallenheter och egenskaper; och som det var nära till den för mötet beramade tiden, begåvo sig far och son genast till Brick Lane, utan att Sam likväl därför glömde att under vägen kasta sitt brev i en postlåda.
Brick Lane-Förgreningen av det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapet höll sina månatliga möten i ett stort rum, som hade en behaglig och luftig belägenhet ovanom en säker och bekväm stege. Ordförande var den styvryggige mr Anthony Humm, en omvänd f. d. sprutkarl, nu skollärare och då och då kringvandrande predikant, och sekreteraren var hökaren mr Thomas Mudge, ett entusiastiskt och oegennyttigt kärl, som sålde te åt medlemmarna. Innan förrättningarna togo sin början, sutto damerna på bänkar och drucko te så länge till dess de funno det lämpligt att hålla upp; och en stor sparbössa av trä var på ett i ögonen fallande sätt uppställd på det gröna klädet på bordet, bakom vilket sekreteraren stod och med ett nådigt leende mottog varje tillägg till den rika kopparåder som låg dold inne i bössan.
»Sammy», viskade mr Weller, »om inte några av de här människorna behöva tappas i morgon bitti, så är jag inte din far, och därmed punktum. Det gamla fruntimret här strax bredvid mig dränker sig ju i te.»
»Kan ni inte tiga?» mumlade Sam.
»Sam», viskade mr Weller ett ögonblick därefter i en djupt upprörd ton, »märk mina ord, min gosse: om den där sekreterargöken håller på ännu i fem minuter, så spränger han sig i luften med rostat bröd och vatten.»
»Nå ja, så låt honom göra det, om han har lust», svarade Sam, »det rör ju inte er.»
»Om det här varar mycket längre, Sammy», sade mr Weller i samma dämpade ton, »ska jag anse det för min plikt som människa att stiga upp och tilltala ordföranden. Det sitter ett ungt fruntimmer på näst den närmaste bänken, som har druckit nio och en halv koppar, och hon sväller synbarligen för mina ögon.»
Det lider föga tvivel att mr Weller inom kort skulle ha verkställt sin människovänliga avsikt, om icke ett starkt buller, förorsakat av att tekopparna sattes bort, lyckligtvis hade tillkännagivit att tedrickningen var slutad. Sedan tesakerna blivit borttagna, sattes bordet med gröna klädet mitt i rummet, och aftonens förhandlingar öppnades nu av en liten häftig man med skalligt huvud och grå byxor, som plötsligt rusade uppför stegen, med överhängande fara att bräcka de två små i de grå instuvade benen, och sade:
»Mina damer och herrar, jag föreslår, att vår förträfflige broder, mr Anthony Humm, leder förhandlingarna.»
Vid detta förslag svängde damerna en utvald samling näsdukar i luften, och den häftige lille mannen satte bokstavligen upp mr Humm på presidentstolen, i det han tog honom vid axlarna och tryckte honom ned på en mahognyställning, som en gång hade föreställt en sådan möbel. Därefter påbjöds tystnad av den lille mannen i grå byxorna, och mr Humm reste sig och sade, att med Brick Lane-Förgreningens här närvarande bröders och systrars tillåtelse ville sekreteraren uppläsa Brick Lane-Förgreningens kommittés berättelse — ett förslag, som åter mottogs med en demonstration med näsdukar.
Sedan sekreteraren hade putsat sin näsa på ett högst imponerande sätt, och den hosta, som alltid griper en försam-
