Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


åter om mot Sam och sade med plågsam ansträngning att dölja sin förtret:

»Erinrar ni er, att ni en afton i förliden november månad begav er till mrs Bardells hus?»

»Ja, det erinrar jag mig mycket väl.»

»Jaså, ni kommer således ihåg det, mr Weller?» sade serjeant Buzfuz och fattade åter mod. »Jag trodde väl jag, att vi slutligen skulle få fram något.»

»Ja, se det trodde jag med, sir», svarade Sam, och nu började åhörarna åter att fnissa.

»Nå, ni gick väl dit för att språka litet om den här processen — vasa, mr Weller?» sade serjeant Buzfuz med en betydelsefull blick på juryn.

»Jag gick dit för att betala hyran; men vi kommo verkligen att språka om processen», svarade Sam.

»Åh, ni kommo att språka om processen!» sade serjeant Buzfuz och klarnade upp i hoppet om att göra någon viktig upptäckt. »Nå, vill ni nu vara god och berätta oss vad som sades om processen, mr Weller?»

»Med det allra största nöje, sir», svarade Sam. »Efter några få oväsentliga anmärkningar av de båda dygdiga kvinnspersoner, som blivit förhörda här i dag, började fruntimren att uttrycka sin beundran över hur hederligt herrar Dodson och Fogg — de båda herrarna, som sitta strax bredvid er — hade betett sig.»

Detta fäste naturligtvis den allmänna uppmärksamheten på Dodson & Fogg, som sågo så dygdiga ut som möjligt.

»Ja», sade Sam; »de sa', att det var fasligt ädelmodigt av dem att ta saken på specklation och alls inte beräkna något i omkostnader, i fall de inte finge ut dem av mr Pickwick.»

Vid detta alldeles oväntade svar fnissade åhörarna ånyo, och Dodson & Fogg, som blevo helt röda i synen, lutade sig fram mot serjeant Buzfuz och viskade honom hastigt någonting i örat.

»Ni kan gå, sir!» sade serjeant Buzfuz och vinkade otåligt med handen. Sam gick således, sedan han gjort herrar Dodson & Fogg så mycken skada han kunde, och sagt så litet som möjligt om mr Pickwick, vilket just var det han hela tiden hade åsytfat.

»Jag har, i fall flera vittnens avhörande därigenom kan undvikas , ingenting emot att medge, mylord», sade serjeant Snubbin, »att mr Pickwick har dragit sig tillbaka från affärerna och är en oberoende gentleman med en ansenlig förmögenhet.»

»Det är bra», sade serjeant Buzfuz, i det han sköt de båda breven åt skrivaren att läsa. »I sådant fall har jag slutat mylord.»

Serjeant Snubbin talade därpå till juryn på svarandens vägnar och höll ett mycket långt och mycket kraftigt föredrag, varuti han utbredde sig i de högsta lovord över mr Pickwicks karaktär och uppförande: men som våra läsare äro vida bättre i stånd att fälla en riktig dom om denne gentlemans värde och förtjänster, än serjeant Snubbin kunde vara, känna vi oss icke uppfordrade att utförligt återgiva den lärde herrns anmärkningar. Han sökte att visa, att de upplåsta breven endast hade rört mr Pickwicks middag eller förberedelserna till mottagandet av honom i hans rum vid hans återkomst från någon utflykt till landet, och det är tillräckligt att i allmänna ordalag tillägga, att han gjorde vad han kunde för mr Pickwick, och mera kan ju, såsom envar enligt det gamla ordspråket vet, icke ens den bäste göra.

Domaren, mr Stareleigh, gjorde en kort sammanfattning av saken, i den gamla, en gång för alla antagna formen. Han uppläste så mycket av sina anteckningar för juryn, som det var honom möjligt att på så kort tid deschiffrera, och utbredde sig därunder över de avlagda vittnesmålen. Om mrs Bardell hade rätt, var det alldeles klart, att mr Pickwick hade orätt, och om juryn fann, att mrs Cluppins vittnesmål var trovärdigt, skulle den tro det, i motsatt fall däremot icke. Om juryn vore övertygad, att ett äktenskapslöfte blivit brutet, skulle den uttala sig till förmån för käranden och tillägga henne en sådan skadeersättning, som kunde synas lämplig; ansåg den däremot, att icke något äktenskapslöfte hade blivit givet, skulle den uttala sig till förmån för svaranden, utan att döma honom till någon ersättning. Juryn begav sig därefter in i sitt särskilda rum för att överväga saken, och domaren begav sig likaledes in i sitt särskilda rum för att vederkvicka sig med en lammkotlett och ett glas sherry.

En plågsam fjärdedels timme gick; juryn kom tillbaka, och domaren blev hämtad. Mr Pickwick satte på sig sina glasögon och stirrade med upprört ansikte och häftigt klappande hjärta på de edsvurnas ordförande.

»Mina herrar», sade den svartklädde individen, »ären I alla ense om ert utlåtande?»

»Ja, det äro vi», svarade ordföranden.