Hoppa till innehållet

Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

bättre fruntimmer, skulle göra detsamma under liknande omständigheter. Hörde mr Pickwick göra gossen frågan om marmorkulorna, men kunde icke taga på sin ed att detta betydde någonting särskilt.

Förklarade, på tillfrågan av rätten, att hon, medan hon var förlovad med mr Sanders, i likhet med andra fruntimmer hade erhållit kärleksbrev. Under loppet av deras brevväxling hade mr Sanders ofta kallat henne »anka», men aldrig »kotlett» eller »tomatasås». Han tyckte mycket om ankor. Om han hade tyckt lika mycket om kotletter med tomatasås, hade han kanske begagnat sådana uttryck som smekord.

Serjeant Buzfuz reste sig nu med om möjligt ännu större vikt och värdighet än han hittills hade visat och ropade:

»Kalla på Samuel Weller!»

Det var alldeles överflödigt att kalla på Samuel Weller; ty Samuel Weller trädde rakt in i vittneslogen, i samma ögonblick som hans namn nämndes, och sedan han lagt sin hatt på golvet och sina armar på skranket, tog han en hastig överblick av advokat- och domarebänken med en särdeles glad och upprymd min.

»Vad är ert namn, sir?» frågade domaren.

»Sam Weller, mylord», svarade denne gentleman.

»Stavar ni det med enkelt eller dubbelt 'V'?» frågade domaren.

»Det kommer helt och hållet an på vad den, som ska stava det, har mest lust till, mylord», svarade Sam; »jag har bara ett par gånger i mitt liv haft tillfälle att stava det, men jag stavar det med enkelt 'V'.»

Nu hördes en röst från galleriet ropa högt:

»Och det är alldeles riktigt, Samiel, alldeles riktigt. Skriv enkelt 'V', mylord; skriv enkelt 'V'.»

»Vem är det som vågar tilltala rätten?» sade den lille domaren och såg upp. »Vaktmästare !»

»Ja, mylord.»

»För genast fram den där karlen.»

»Ja, mylord.»

Men som vaktmästaren icke kunde finna den där karlen, kunde han ej heller föra fram honom, och efter mycken uppståndelse satte sig alla de personer, som hade rest sig upp för att se efter förbrytaren, ned igen.

»Hör nu mr Weller», sade serjeant Buzfuz.

»Ja, sir», svarade Sam.

»Ni tjänar ju hos mr Pickwick, svaranden i detta mål? Tala rent ut, mr Weller.»

»Ja, det ämnar jag också göra, sir», svarade Sam. »Jag är i samme gentlemans tjänst, och en riktig god tjänst är det, det må jag säga.»

»Kan ni komma ihåg, om det hände någonting särskilt den förmiddag, då käranden tog er i sin tjänst, mr Weller?» sade serjeant Buzfuz.

»Ja, det kan jag, sir.»

»Var god och meddela juryn, vad det var.»

»Jag fick mig en omgång spritt nya kläder den förmiddagen, mina herrar», sade Sam, »och det var en ganska särskild och ovanlig omständighet för mig den tiden.»

Domaren såg strängt på Sam i fulla två minuter; men Sams ansikte var så fullkomligt lugnt och oskyldigt, att han icke sade något, utan vinkade åt serjeant Buzfuz, att han skulle fortsätta.

»Är det er mening att vilja säga mig, mr Weller», sade serjeant Buzfuz, i det han högtidligt lade armarna i kors och vände sig halvt om mot juryn, liksom i stum övertygelse att han ännu skulle lyckas att förbrylla vittnet — »vill ni verkligen påstå, mr Weller, att ni inte alls såg huru käranden svimmade i armarna på svaranden, såsom ni hört vittnena förklara?»

»Ja visst», förklarade Sam; »jag stannade nere i förstugan till dess de ropades upp mig, och då var det gamla fruntimret inte där.»

»Hör nu väl på, mr Weller», sade serjeant Buzfuz och doppade en lång penna i det framför honom stående bläckhornet, i avsikt att skrämma Sam genom att låtsa som om han tänkte anteckna hans svar. »Ni var nere i förstugan och såg ändå ingenting av vad som försiggick Har ni ett par ögon, mr Weller?»

»Ja, jag har ett par ögon», svarade Sam, »och det är just knuten det. Om de vore ett par miljoner gånger förstorade ång-mickelskop med extra-kraft, så skulle jag kanske vara i stånd att se genom en trappa och en bräddörr; men som de bara äro ögon, ser ni, så är min syn något för svag.»

Vid detta svar, som gavs utan det ringaste spår till hetsighet och med det fullkomligaste lugn i ton och sätt, började åhörarna att fnissa; den lille domaren log, och serjeant Buzfuz såg högst snopen ut. Efter en kort rådplägning med Dodson & Fogg, vände sig den lärde advokaten