givningarnas blida skönhet, sjönk prinsen ned på gräsmattan och badade sina svullna fötter med sina tårar.
»“Ack”, sade den olycklige Bladud, i det han slog ihop händerna och svårmodigt vände sina ögon mot himmelen, “måtte mina vandringar slutas; måtte dessa välgörande tårar, varmed jag begråter gäckat hopp och försmådd kärlek, få flyta i fred för evigt!”
»Hans bön blev hörd. Det var i de hedniska gudarnes tid, vilka stundom togo folk på ordet med en snabbhet, som stundom var tämligen obehaglig. Jorden öppnade sig för prinsens fötter; han sjönk ned i svalget, som ögonblickligen tillslöt sig över hans huvud för evigt, med undantag av det ställe, där hans varma tårar vällde upp ur jorden och varifrån de ständigt sedan fortfarit att strömma fram.
»Det förtjänar att anmärkas, att ett stort antal äldre herrar och damer, vilka det icke velat lyckas att erhålla makar, och nästan lika många unga, som längta efter att få sådana, ännu i dag årligen infinna sig i Bath och dricka det vatten, varav de hämta så mycken styrka och tröst. Detta är högst smickrande för kraften hos prins Bladuds tårar och bestyrker i hög grad denna sagas trovärdighet.»
Mr Pickwick gäspade flera gånger, då han hade kommit till slutet på detta manuskript, vek det omsorgsfullt tillhopa igen och gömde det åter i skrivtygslådan, varefter han med en min, som förrådde den största trötthet, tog sitt ljus och gick upp för att lägga sig.
Han stannade som vanligt utanför mr Dowlers dörr och knackade på för att säga god natt.
»Ah», sade Dowler, »ni går till sängs? Jag önskar, att jag kunde göra detsamma. Obehagligt väder i afton. Blåsigt, eller hur?»
»Jo mycket», svarade mr Pickwick. »God natt.»
»God natt.»
Mr Pickwick gick in i sitt sovrum, och mr Dowler satte sig åter ned vid kaminen för att uppfylla sitt obetänksamma löfte att sitta uppe och vänta på sin hustru.
Det gives få saker, som äro mera tröttande än att sitta uppe och vänta på någon, i synnerhet när denna någon är borta i sällskap. Man kan icke låta bli att tänka på huru hastigt den tid, som släpar sig så tungt fram för en sjlv, går för denne, och ju mera man tänker därpå, desto mera avtager hoppet om att han snart skall komma. Klockan pickar dessutom så starkt, när man sitter ensam uppe, och man tycker — åtminstone tycka vi det alltid — att man har på sig underkläder av spindelväv. Först är det något, som kittlar ens högra knä, och sedan retar samma känsla ens vänstra. Man har icke väl ömsat ställning förrän det kommer igen i armarna, och när man sträckt och vridit sina lemmar i allehanda underliga fasoner, får man ett plötsligt återfall i näsan, vilken man gnider som om man ville gnida av den, vilket man också otvivelaktigt skulle göra, om man kunde. Även ögonen äro endast till personligt obehag, och veken på det ena ljuset blir halvannan tum lång, medan man putsar det andra. Dessa och åtskilliga andra små nervretande obehag göra det att sitta uppe en längre tid, sedan alla andra gått till sängs, till en allt annat än muntrande förströelse.
Detta var även mr Dowlers åsikt, medan han satt vid kaminen och kände en berättigad förtrytelse mot alla de obarmhärtiga människorna på den där tillställningen, som tvungo honom att sitta uppe och vänta. Icke heller kom han i bättre humör genom att tänka på att han tidigt på aftonen hade fått i sitt huvud, att han hade ont där och att han därför hade stannat hemma. Sedan mr Dowler åtskilliga gånger hade slumrat in och nickat till emot kamingallret och farit tillräckligt hastigt tillbaka för att icke bli brännmärkt i ansiktet, beslöt han att lägga sig litet på sängen i rummet åt gården och tänka — icke sova, naturligtvis.
»Jag sover tungt», sade mr Dowler, i det han kastade sig på sängen. »Jag måste hålla mig vaken. Jag tror nog, att jag kan höra när det knackar. Jo, ganska riktigt. Nu hör jag väktaren. Där går han, ehuru ljudet av hans steg nu blir svagare — litet svagare. Han vänder om hörnet. Ah!» — Då mr Dowler hade kommit till denna punkt, vände även han om det hörn, vid vilket han hade dröjt så länge, och föll i en djup sömn.
Just som klockan slog tre blåstes en bärstol med mrs Dowler inuti och buren av en kort och tjock och en lång och smal bärare, som hela vägen hade haft tillräckligt att göra med att hålla sig själv, för att icke tala om bärstolen, i jämnvikt, in i Crescent; men på detta högt liggande ställe, där blåsten tumlade om, som om han ville riva upp gatstenarna, var hans raseri förfärligt. De voro därför mycket glada att få sätta ned bärstolen och giva två duktiga slag på porten.
