Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förbunden för all hans godhet och storsinthet, och att hans dotter var alldeles färdig att gifta sig, när helst prins Bladud ville komma och hämta henne.

»Detta svar nådde icke väl Britannien, förrän hela folket blev hänryckt av glädje. Överallt hördes endast ljuden av gästabud och festligheter, med undantag av klangen av de penningar, som folket inbetalte till den kungliga skattmästaren till betäckande av omkostnaderna för denna lyckliga ceremoni.

»Under dessa glädjefester fanns det en person som icke drack, då de pärlande vinerna iskänktes, och som icke dansade, då musikanterna spelade. Denne var ingen annan än prins Bladud själv, för vars ära och framgång ett helt folk i detta ögonblick lika mycket ansträngde sina strupar och sina penningpungar. Saken var nämligen den, att prinsen, som hade glömt utrikesministerns obestridliga rätt att förälska sig på hans vägnar, hade, trots varje politiskt och diplomatiskt prejudikat, förälskat sig på egna vägnar och i hemlighet förlovat sig med en ädel Atenares sköna dotter

»Det är ett gammalt prerogativ för kungar att styra allt utom sina egna lidelser. Kung Lud råkade i ett förfärlig raseri, kastade sin krona upp mot taket och fångade den igen — ty i den tiden behöllo kungarne sina kronor på sina huvuden och gömde dem icke i Towern[1] — stampade i golvet, slog sig för pannan, frågade huru hans eget kött och blod kunde våga att göra uppror mot honom, kallade slutligen på vakten och lät kasta prinsen i fängelse uti ett högt torn, ett behandlingssätt, som kungarne i forna dagar vanligen begagnade mot sina söner, då dessas äktenskapliga böjelser icke gingo i samma riktning som deras egna.

»Då prins Bladud hade varit inspärrad i det höga tornet under större delen av ett år, utan någon annan utsikt för sina lekamliga ögon än en mur, eller för sin andliga syn än ett förlängt fängelse, började han helt naturligt att grubbla över en plan till flykt, som det efter flera månaders förberedelser lyckades honom att verkställa, i det han med mogen överläggning lämnade sin bordskniv i hjärtat på sin fångvaktare, för att den stackars karlen, som hade familj, icke skulle bli ansedd för delaktig i hans rymning och på grund därav straffad av den uppbragte kungen.

»Kungen blev ursinnig över förlusten av sin son; han visste icke vilken han skulle låta umgälla den sorg och förbittring han kände; men slutligen kom han lyckligtvis att tänka på sin överste kammarherre, som hade fört prinsen hem, varpå han strax tog av honom hans pension och på samma gång hans huvud.

»Under tiden vandrade den unge prinsen i en säker förklädnad till fots genom sin fars stater, uppmuntrad och upprätthållen under alla sina vedervärdigheter av ömma minnen av den hulda mö, som hade varit en oskyldig orsak till alla hans svåra prövningar. En dag stannade han i en by för att vila sig, och då han såg glada dansar försiggå på gräsplanen, och glada ansikten ila fram och tillbaka, vågade han fråga en av de närvarande, som stod tätt invid honom, om anledningen till denna munterhet.

»“Känner du inte, o främling, vår allernådigaste konungs sista kungörelse?” var svaret.

»“Kungörelse! Nej. Vilken kungörelse?” frågade prinsen åter; ty han hade följt de föga besökta bivägarna och visste ingenting av vad som hade försiggått på stora landsvägarna, sådana de voro.

»“Jo”, svarade bonden, “det främmande fruntimret, som vår prins ville ha till äkta, har blivit gift med en främmande adelsman i sitt eget land, och det har kungen låtit utropa och tillika påbjudit en stor allmän glädjefest; ty nu ska' prins Bladud naturligtvis komma tillbaka och gifta sig med den dam hans far valde, och som folk påstår skall vara så skön som middagssolen. Skål, sir! Gud bevare konungen!”

»Prinsen ville icke höra mera. Han flydde bort från stället och störtade in i en närbelägen skogs tätaste gömmor. Framåt vandrade han, dag och natt, under den brännande solen och den kalla, bleka månen, genom middagens torra hetta och nattens fuktiga kyla, i morgongryningens grå ljus och aftonens röda glöd. Så föga aktade han tid och föremål, att han, som ville till Atén, gjorde en sådan omväg, att han kom till Bath.

»Den tiden fanns det ingen stad där, varest Bath nu ligger. Där fanns intet spår av mänskliga bostäder eller tecken till mänsklig samlingsort, som kunde bära detta namn; men där voro samma härliga landskap, samma breda sträckning av kullar och dalar, samma vackra, på avstånd framsmygande kanal; samma höga berg, vilka, liksom livets sorger, då de betraktas långt ifrån och till en del fördunklas av morgondimman, förlora sina skrovliga och skarpa kanter och tyckas vara alldeles jämna och glatta. Rörd av om-

  1. I Towern förvaras de engelska regalierna.